Staden är sprängd itu. På varje öppen yta soldatstatyer. Katy Perry for h&m i bakgrunden. Hon är upphängd på enorma husfasader. Ångestdämpande kontorslokaler, välputsade skyskrapor, kjol och klackar. Indiska restauranger lika välpolerade som i England, med smakfulla julgranskulor, rund kupol, happy hour. Jag sitter med ansiktet vänt mot trafiken som susar förbi utanför, skymning och stadsljus. Det finns inga gamla trista pelare eller åldriga hus som landmärken, istället en enorm bild på ett generiskt barn som gör reklam för citibank. "Vi gick här innan" kan man säga då, och stilla undra om inte en enda bild som denna utgör en rätt stor procent av stadsytan. Jag befinner mig i en kapitalistisk hub. Jag mår oerhört bra och mitt sinne är alldeles renat. Gamla stan är återställd på 50-talet från oljemålningar, avbildat efter hur såg ut innan kriget.
Ingen går någonsin mot rött här eftersom det ger höga böter. Den polska polisen ser ut som att de gärna hade okynnesslagit en med sin batong. Vi åker 20 våningar upp i hotellhissen, med utsikt över allt det gråa, de resta byggnaderna, det stillsamma och det sömnigt dimmiga. Det tomma och det vackra. Hotellet är ett hotell på riktigt. CNN, BBC WORLD, tunga gardiner, stadiga fåtöljer, stort badrum helt inrett med speglar och en separat dusch, ett skinande badkar, välfylld minibar, en enorm säng med tjocka lakan och fluffiga kuddar. stora fönster. Baren där nere - män sitter i kostym och tittar på polsk fotboll. En whiskey sour, ett glas bubbel, två kaffe, en kokostopp, salta pinnar och en red label. Här kan man flytta in ensam en helg. Ligga i sängen, beställa billig room service. Tänka.
Jag kanske gillar Warszawa för att det är modernt, men inte by choice. Staden behöver inte stå till svars för vad den har valt bort. Istället för att lappa ihop något gammalt och trasigt och alldeles förstört, så är det raserat till grunden och sedan återuppbyggt med nya friska tag. Kommunismen som blev ett Dubai. Warszawa symboliserar allting med nystart. Stoltheten ligger i luften här.
soldater. katy perry.
Första kvällen äter vi på en vodkabar med j&j. Det är nästan som att ha fått en ny Mark i vänkretsen. Vi åker taxi från bar till bar till bar och dagen därpå träffar vi e. Han säger mästrande och föreläsande, att det hade ju inte känts bra att gå på strippklubb. Det gör mig sur och motvalls, nästa kväll föreslår jag att vi gör just det. En ukraniska och hennes tre manliga följeslagare sitter på en bar vid Nowy Swiat. Hon börjar prata med oss, frågar e om han vill ha hennes nr. Killarna skrattar. Alla skrattar.
Jag går hem genom gator så trygga som bara reklamprydda ljusdränkta kontorsgator kan vara. Där man ständigt måste vända upp blicken. Spårvagnar susar förbi. Sängen är bäddad, schampooflaskorna utbytta. Donald Trump på TV. Jag ligger på ditt bröst i en värld som plötsligt bara kom till mig. Tittar slött på en annan låtsasvärld.
Vi sitter bland brasor, träinredning, broderade tygtavlor föreställandes hjärtliga damer med famnen fulla av ölglas. Servitriser i kortkort polsk folkdräkt, vita knästrumpor. Du tittar förjust på dem. Vi äter golonka och schnitzel och du tar en trygg vuxen virre till varje kaffe. I gamla stan tidigare under dagen, jag köpte vykort och sedan skrev jag medan vi tog en grumlig veteöl, och du sa att det här är så mysigt. Jag upprepar det på restaurangen (folk gospoda) och du tittar på mig, säger "jag älskar dig" med tårar i ögonen.
Museum. Jag går rastlöst förbi nazismen och kommunismen och skolklasserna och guiderna, in i ett 3D-rum, in på toa, förbi ett kafé, ett varv i shoppen. När vi är ute igen är det mörkt och plötsligt iskallt. Vi passerar hotell efter hotell med enorma putsade fönster, takkronor som måste väga flera ton, servitörer i svart och vitt. Till hotellbaren.
Hur hamnade jag här?
Året som gått. Den 1 januari 2015 på ett inrökt hostel i Liverpool. En riktig scousewife serverade full english i den mediokra restaurangen. Det var så grått över Albert Docks och så jävla vackert. Det regnade hela första dagen på året, var ganska många plusgrader. Jag strövade runt inne på Forever21 Church Street. I lysrör, i housemusik, i tomhet.
Hur jag hittade mig själv på lite olika platser sedan. Ledsen ensam i lägenheten. Bötfälld i Greenwich, airbnb-date i Köpenhamn, på rygg i gräset i någon öde förort. I en lummig villaträdgård i Kingston-Upon-Thames. Sedan asfalt och solglasögon och trötta ben in the city. Ensam på spanska solkusten - med bultande hjärta i halvtrasig hostelsäng.
Men Warszawa, Warszawa går framåt med lika bestämda steg som jag. Warszawa minns men ältar inte.
Allt Warszawa vill ha ska Warszawa få. Allt det Warszawa drömmer om ska bli hennes.
No comments:
Post a Comment