Vilnius

Jag var rädd för att resa tillsammans med så många andra, mest för att min vilja att tex äta något specifikt eller bara göra vad jag vill göra, är överordnad andras sällskap. Åtminstone har det alltid känts så tidigare. Vi bodde på ett oklart hotell som hette något med rock and roll. Sådant klassiskt hostel-tema, men även ett tema för allt som är lite allmänt efterblivet. Som att alla som innefattas av det lata begreppet "utomlands" gillar följande musik: Bob Marley, Janis Joplin och Jimi Hendrix.

Flygplatsen såg ut invändig ut som en tågstation och utvändigt som något jag har förstått att man kan koppla ihop med Sovjetunionen. J hämtade oss och J är ju den nya M. Kort och gott en välavlönad man klädd i dyra skjortor som vet hur man för sig. De beställer taxis och champagne och pratar i telefon med flera samtidigt. Drar skämt, är alerta på gränsen till oroväckande intensiva och inget rödljus betyder att man ska stå still, inget regn att en aktivitet bör ställas in. Hans lägenhet har fem meter i tak, är 150 kvadrat stor och får Hugh Grants lya i About a boy att verka sorglig och trång. Vi går till en pub som lika gärna kunnat ligga i England och dricker och äter.

Vilnius känns som en stor persikofärgad by. Gamla stan är en av de största i Europa och allt ser ut som i Stockholm, bara några nyanser ljusare. Warszawa i december var Dubai, Budapest för några veckor sedan har jag nästan helt glömt men Vilnius stannar med mig på ett litet annat sätt.

På kvällen äter vi ute med J:s familj. Vi sitter på övervåningen i en mysig stadsstuga med bjälkar och lite senare sätter på de på julmusik medan vi svettas och fryser om vartannat i sällskap av ett mindre gäng finnar. Vi äter litauiska specialiteter så som hård klyftpotatis i aioili och kall rödbetssoppa. Finnen mitt emot mig är året-runt-solbränd och har ett stenansikte. Efter middagen ösregnar det och himlen lyser upp av långsamma blixtrar. Vi går till en bar som också den innehåller alla ingredienser i "utomlands"; tom lokal - sett till detta 100% för många bartenders med snaggad frisyr och svart skjorta med ryggen full av spritreklam, en enorm projektor som visar musikvideos med atomic kitten, one direction och black eyed peas. Allting är rent, toan stinker kemikaler, alla utom jag dricker  flera vodka redbull jättefort.

J pratar om en gemensam vän och beskriver honom såhär: "Han är den här typen: om du råkar döda någon här i Vilnius inatt, alltså verkligen DÖDA någon, då ringer du honom och han säger: 'Inga som helst problem, jag är där om 5 minuter, vi löser detta."

Jag tänker: du är ju också den personen. Så hade jag beskrivit dig.

Lagom till att allas smaklökar bedövats av alkohol hamnar vi på en champagne-bar där J är stammis och de beställer in flaskor. Han får en sabel av servitrisen och vi går ut på gatan och fnissar i regnet medan han skär halsen av flaskan. S dyker upp. Bor i Singapore, har precis köpt en lägenhet i Eriksberg. "Folk är beredda att betala minst 15.000 i månaden för att bo där, det är en riktigt bra investering." Vi skålar för det.

Jag får nästan en deja vu av att ligga i en hotellsäng och kolla på bbc:s rapportering om terrordåd. Jag gjorde ju nyss det i London. Ligga lite lagom eurocentriskt avtrubbad och äta chips och stirra på den upphängda skärmen.

Jag tilltalas av att bruden kort svarar "no" på frågan om hon är nervös. Jag tycker om hennes sammanbitna min och hennes mörka, deprimerade blick. Hon är så långt ifrån att visa tänderna och höja ögonbrynen och le sådär spasmiskt och exalterat. På fredagen väntar dagen-före-middag på en 4-stjärnig restaurang. Ditresta från Sverige är en grupp lyckade människor med välsittande kläder, välbetalda jobb och konkreta intressen.

Vi sitter vid samma bord som en italienare bosatt i Manchester. Jag är avvaktande och trött, men de andra tar emot honom med öppna armar. Han har en "skönt" bångstyrig frisyr, sitt "own company" och är tillsammans med brudtärnan.

Middagen består av spenatsoppa med bacon, en köttbit i sås med morötter och potatis och pannacotta med kaffe. Vinglaset fylls ständigt på. Efteråt promenerar alla genom stan på jakt efter en oansenlig liten pub där det jobbar en bartender som natten innan betalat O:s taxi, sedan han givetvis funnit sig själv mobil, penga- och sällskapslös klockan 05 på morgonen.

Brudens mor bor på vårt hotell. Hon är uppskattningsvis 1.50 lång, kedjeröker och stryker runt längst korridorerna. H frågade henne, med ett blixtrande leende, "are you happy?!" och syftade på det stundande bröllopet. Modern visste inte vad "happy" betyder men såg heller inte ut att någonsin ha beskrivit sin sinnesstämning med det ordet. Hon kommer ner till oss vid frukosten, ditlockad av H:s ständiga vinkande, och frågar om vi vill ta en cigg med henne genom att sätta en cigarett åt fel håll i mungipan. När J sätter ett vinglas i hennes hand tittar hon förolämpat på det innan han byter ut det mot ett glas ren vodka.

Vigseln äger rum på Vilnius grand resort. "J åker ALDRIG kollektivtrafik", säger hans syster i bussen på väg dit och vi fnissar. Stället är stort som en golfbana, äntligen sol och blå himmel, ett ståtligt hotell som reser sig på en kulle och så nere vid en näckrosdamm uppställda vita stolar, champagnebar och blomarrangemang. Påminner om alla anonyma bröllopsanläggningar i England, påminner om någon dråplig komedi med Ben Stiller. Att han ska säga sina vows där framme, med tårar i ögonen, när filmlängden uppgått till 1.38.

Italienaren är bakfull och det yviga svarta håret står på ända. Han har tonade solglasögon och håller jämrande i ett glas vatten. Enligt eget utsago har han åkt direkt från efterfesten hit . "How are you?" frågar han mig självsäkert. "Good. Is that a large vodka?" svarar jag plikttroget och han skrattar lite väl länge.

Vigseln hålls på litauiska och översätts på engelska.

"Is your decision to marry this man a firm one?" säger dom.

Festen hålls i ett stort hus med lummig trädgård utanför stan. I en bod står uppklädda servitörer och serverar negroni, gin och tonics och mojitos. På långbord står det uppdukat med viner, öl, cigarrer och snittar. Jag pratar med frun till han som kom på 8:e plats i årets Sveriges Mästerkock. Hon är gravid och iklädd en lång blommig klänning, blont hår. Hon är affärsjurist från Smögen med allt vad den kombinationen innebär. Mitt emot sitter en golfinstruktör i Vilnius, också han svensk. Han ger intryck av att vara lite av en småfifflare, en pojkrackare med busig glugg och pigg uppsyn. Senare beskriver O honom så bra: "Han är ju den typen som inte kan bo i Sverige. Han står ju inte med feminister, liksom. Hur ska han vara med en feminist-tjej? Hur ska han få en sådan?"

Golfinstruktören pratar om lönerna i Vilnius, euron som kom förra året, hur priserna har gått upp. "Hur är det i Riga och Tallinn frågar jag?" "Riga är lika dyrt som Sverige", svarar han snabbt. "Minimilönerna här är, det är helt otroligt... jag har en tjej på golfbanan som behöver jobb den delen av säsongen när vi har stängt, hon sa till mig: det går inte, de erbjuder mig 400 euro i månaden för heltid." Jag spetsar öronen för att höra allt, djupt intresserad, men Mästerkock-frun pratar om husköpet i Partille nära Allum. "Ni märker ju, Uber här kostar 1-2 euro för en körning, vad pröjsar man för soppan då? Männen åker runt i riktigt riktigt fina bilar, och deras tjejer jobbar inte. Hur går det runt?"

På middagen beställer vårt bord in flera rundor med tequilashots och brudens mamma är uppe för att hålla tal. Hon pratar på polska, säger att hon äntligen "fått en son", enligt den engelska översättningen. Sedan slår hon ut med armarna, som för att säga "Nå, räcker detta? Måste jag säga något mer?"

Det är brudens tur att hålla tal. Hon ser så lidelsefull ut, säger: "I will be grumpy in the morning, I will be this and that. But I will try, I will try and I will try to make you happy."

Det finns något mörkt, som står i så bitterljuvt kontrast till resten av kvällen med dess ditresta gotlänningar och välmående västkustbor.

"I thought I knew a little about love, not much but a little. '
Before I met you, I thought the one who loves the least wins."

Hon börjar skratta, tittar på J, och säger: "I am so happy! Look at him! Look at him!

Kvällen fortsätter. Den fria baren tar ut sin rätt, våra bordsgrannar hånglar, E ramlar rakt in i en blomkruka, jag pratar med någon tjej om hur underbart Visby är (jag har aldrig varit där) och brudparet skär tårtan.

Nästa dag ligger jag i hotellsängen i fluffiga lakan och i CNN:s studio har de stånd. 84 döda i Nice, militärkupp i Turkiet och 3 ihjälskjutna poliser i Balitmore. Kollar ut över rengvåt parkering mot den stora mataffären som är öppen 7-23. Jag somnar och vaknar om vart annat. 

Stenson vinner the Open.