6.20 vaknade jag imorse och hade darmed forsvit mig. 10 minuter senare gick jag hemifran. Innan dess hann jag notera i spegeln att luggen ar klippt liksom spretigt. Jag onskar ni hade kunnat se mig - det har varit otroligt varmt och svettigt hela dagen, aven nar jag steg upp "mitt i natten". Jag upptackte olika flackar pa min troja. Tandkram och nagot rott, typ tomatsas. Sa javla ful. Vad skont det ar, va! Vill bara ha mer mer mer, att det ska bli varre varre varre. Sen pa jobbet. Den varsta kunden kommer och ba "New haircut?" och jag ler lite och ba "Mmmmm..." Och han sager - nej - han SKRIKER, "SUMMER HAIRCUT?!" Jag fick lust att demonstrativt hoppa bakat. Han pratar sa ologiskt javla hogt. Vrid upp en grad till och han skriker, GASTAR. Sen kollar han alltid pa mig med sa javla uppfodrande blick. Hojda ogonbryn, som att han vill ha nagot av mig. Som att jag ska presentera, prestera, visa honom nagot, underhalla, jonglera, hjula runt, ga pa lina, upptrada! Han ser spand ut, som att det ska handa nagot, och granskande. Det pagar en kamp mellan oss. Jag ser sa otroligt samlad ut. Helt blixtstilla, lugn och avslappnad. Han tycker att jag kanns tom. Att nagot fattas. Han kan inte riktigt satta fingret pa vad det ar med mig som stor honom. Han onskar mest av allt att jag bara kunde "bjuda till lite"...

En rak hoger ratt over hans nasben. Det visualierar jag medan han trummar mot disken med en "stirrer", en sadan dar trapinne som folk ror runt sina illaluktande ortpasar med. Han trummar alltid med den samtidigt som han nynnar. Mitt hat ar fratande, uppriktigt och innerligt.



Bort vill jag nu. Sadar blir jag alltid nar allt ar leda leda leda. Nagonstans som inte ar odemarken men dar det inte finns ett enda Tesco eller Poundworld. Ack du varld! Fascinerande att det inte finns manga manniskor som kan aka nagonstans utan att saga till en enda manniska. Det finns alltid kollegor, familj, partners, vanner. Ar det frihet det? Att man maste saga till folk nar man vill gora nagot? Hela vidden av det man vill gora forsvinner ju. Det ar inte langre ett infall.

Ju langre tiden gar med nagon - desto fler olikheter upptacker man. Att du kanske ville bo pa ett stalle for att dina vanner bor dar eller for att du har nagot band eller nagon liksom "klubb" dar - varfor kanns det sa provocerande och futtigt i mina ogon? Jag tycker att mina vanner ar battre an dina. Anda tvekade jag aldrig att lamna dom.