Ar samhallet en myt? Alt. Vem skulle jag vara att forvagra nagon barn.

Vi ska aka till London nu. En natt. Jag gillar London men det ar sa...... ... consuming. Inget nytt dar alltsa. Jag tanker att mitt London ar SOS. Och sa Mark da. Jag och D ar dar mest for att ga pa konserter. Aldrig har jag varit pa sa mycket konserter som har. Det ar val bra i och for sig. Och sa traffar vi Mark. Jag gillar honom. Han ar "mysterious" brukar vi saga. Nu ska han flytta till Bryssel och sa aker vi ner och sager hejda. Han bodde i Harrow ett tag innan och en sondag morgon tog vi tuben till Farringdon och at brunch pa SOS. Han sa att hans pappa alltid vill ga dit nar han ar i stan.

En annan gang var vi dar och pa bordet bredvid satt det ett sallskap med en 1-arig unge som forde ett javla liv. Det var servetter, matrester och bebiskrak overallt. Jag tappade nastan aptiten och det blev inte battre av att bebisen greppade en senapsflaska, forde den till munnen, lossade korken och SOG. Sog och dregglade som om det vore en nappflaska. Mamman sag pa med uttrakad blick och nynnade pa en sang, som i nagon slags harmoni. Ingen av de upptagna trendy servitriserna kommer ju se detta och slanga senapsflaskan, tankte jag. Amanda vande sig om, log mot bebisen och sa nagot i stil med "Sa sot!" och jag blangde pa henne och uppmanade att inte ENCOURAGE ungen.

Ang Saab-historien sa laste jag i, tror det var Expressen, om en familj som akt fran Grastorp (var ju dar nazistpartiet fick plats i Kommunfullmaktige?) till Goteborg for att ga pa Liseberg men sedan fick vanda hem igen da pappan i familjen inte fatt sin lon. Familjen hade redan karv ekonomi da mamman varit sjukskriven hela vintern och nu vantade de dessutom sitt tredje barn. Da tankte jag "varfor skaffa fler barn om ekonomin redan ar dalig!" Jag tanker detta pa ett elakt satt, som att de ar korkade. Jag tanker detta nar jag aker buss och en mamma gar pa med fyra barn som rusar runt alldeles skogstokiga. Jag kanner att detta kan vara ett ostympatiskt drag hos mig. Jag ar, till skillnad fran sa himla manga, inte overtygad om mina egna asikter. Jag ser inte att de ar principfasta eller o-overvinnerliga. Jag blir garna overbevisad da jag inte innehar minsta tavlingsinstinkt, nagot jag forlorar en del pa i livets langa lopp.

Men jag har tankt pa det dar med att skaffa fler barn i en redan dalig ekonomi. Att det skulle vara samhallets ansvar att forsorja? Att det ligger i samhallets intresse att det fods barn? Jag minns redan for manga manga ar sedan att jag inte forstod begreppet "samhallet" - att det kandes helt frammande att tala om alla storartade saker man kunde forlita sig pa att samhallet skulle astadkomma. Nar samhallet i sjalva varket bestar av.... dig och mig. Jag tycker sjalv att min kansla kanns marklig och ogreppbar. Att samhallet ar alla tillsammans och bestar av makten i att go together och bilda, skapa saker for ett storre och battre syfte - det kanns ju som att allt ska handla om det. Men jag kan inte se mig sjalv vara en del av det, jag ser mig sjalv automatiskt ta avstand av allt det som fyller mig med ointresse. Det gor mig uppgiven att se pa saken sahar. Jag vet inte varifran det kommer.

Skaffar man barn, flera barn, for att man nar en extremt langtan? Eller handlar det om att man inte har sa mycket battre saker for sig? Det har upptar min tankeverksamhet. Giftemal ska vi inte ens ga in pa.

"Jag vill inte ha barn men jag vill inte do barnlos" - vem sa det? Ar det fran min absoluta favoritbok av Maria Hede. Jo det ar det nog.