En grej jag hatar ar nar man pratar med sina blogglasare, som att man hade nagra.

Som "forfattare" (vilket ar det yrke jag skrivit att jag velat ha i alla "Mina-vanner"- bocker sedan jag var 7 ar och blev las skriv/kunnig) hatar jag ocksa att skriva om att man tex handlar mat pa "ICA", eftersom det sa forankrar en till ens nutid. Jag hatar det, trots att det ar det jag helst laser och skriver om. Men jag tycker saker ska vara tidlosa. Och jag liksom ar allergisk mot historia. Och jag forstar inte varfor. Det har med att, for att forsta sin nutid maste man forsta sin historia, det makear sa javla mycket sense, och anda. Anda! Jag klarar inte av det. Saker ska vara NU, och saker ska vara precis sa obegripliga som de ju anda ar.

Jag vill inte ens ha en blogg. SERIOST, jag vill inte det. Jag vill ha en skunkdagbok eller sa vill jag skriva for en tidning. Men skit i det nu.

Jag ska skriva recensioner over de brittiska stader jag har bott eller besokt en del. Det ska jag verkligen. Kanner redan att jag har tappat traden.

Jag vill minnas den tid sa jag sa och skrev "Vem ar jag att..." precis sa, med punkt punkt punkt. For, jag tycker inte att jag har nagra rattigheter. Och exakt hur befriande den kanslan ar, det kan jag inte forklara. Det finns for mycket folk. Jag forstar inte. Ibland, eller varje vardag, gar jag igenom ICC birmingham och for att inte ens namna Brindley Place dar jag jobbar, hur javla sakra de ser ut. Alltsa det finns inte i min varld. Det ar sa beyond me att vara saker, inte att man skulle vara motsatsen som ju ar osaker, men att fatta ratt och fel, det gor mig illa berord. De har manniskorna... jag slutar upp med att vilja finnas.

Men precis som Marcus Birro sa behover jag nog "en javla massa terapi"