Er dar jag kommer ifran

Jag vill sla ett slag for dom jag kommer ifran.

Jag ar inte sjuk langre som forst nar jag kom hem - men en av de morgnarna ("morgnarna" - runt kl 12-13) forra veckan sitter mamma i koket och jag halvligger i korgfatoljen och plotsligt utbrister hon "Vad ar det dar!" och pekar pa nagot svart pa ett av koksskapen. Det visar sig vara en fjaril. Den bara sitter dar. Vi pratar om nagot annat ett tag. Sedan tar mamma en bit hushallspapper. Och sa dodar hon den. Fem minuter senare kommer en fjaril av samma, eh "ras", inflygande genom det oppna fonstret. "En till! En likadan! Jag maste sla upp vad det har betyder!" (Ar man forkyld betyder det att man ar forvirrad - och det var jag ocksa nar jag antligen landade hemma, till ljudet av de fascinerande opersonliga och anda sa markligt lyxiga flygvardinnorna som sa "Have a pleasant stay - and for those of you returning home, WELCOME HOME") Att bli besokt och omgiven av fjarilar betyder att man ska vara kreativ, folja sina drommar. Vaga och vinn ungefar. Nagot liknande som ar applicerbart pa mycket, likt ett kvallstidningshoroskop. "Men du MORDADE ju fjarilen, det betyder alltsa att du tog dod pa dina drommar!" konstaterade jag, varpa mamma skrek "NEJ", foljt av ett snabbt "Men det kom ju en till! Det betyder att jag fick en andra chans!" Och sa tittar vi pa den andra fjarilen, som satter sig pa fonsterbradan, aven denna alldeles tyst och stilla och avvaktande. Och den later vi sa smaningom flyga ut igen. Sa lever vara drommar med den vidare..

Britta och jag gar pa buss 95 fran Marklandsgatan. "Det har ar 95:an!" tjoar busschaufforen glatt nar vi gar pa, for att sedan resa sig och meddela oss 4 resenarer att det ar dags att stracka pa benen lite (= ta en cigg) Nar han sedan kliver pa bussen igen bockar han med hatten och presenterar sig "Det ar jag som ar Kaj och ska kora er!" Vi sitter alla tysta och fnissar. Han satter pa hog musik, nagot halv-orientaliskt och Britta sager att "det kanns som vi sitter pa en turistbuss i Bombay".... vi diskuterar huruvida han har kapat bussen eller inte och nar han sedan ropar ut nasta stopp foljt av ett sluddrande "Hoppas ni far en bra kvall!" blir vi allt mer overtygade. Knappen till mittendorrarna har han inte pluggat in sa noga och en kort stracka men ett langt skratt efterat ar vi pa en trevlig middag - Kantareller for andra dagen i rad - och allt ar sadar smart och vackert och uppdukat med intelligent konversation, som det ofta ar i den har staden.

Lange har jag haft den dar kanslan av att det har pa nagot satt ar det ultimata. Man har redan kommit hem. Peaken av detta ar nar jag 20 ar gammal sitter i min centrala bostadsratt och aven om det inte ar talande for resten av staden sa ar i alla fall det som jag och Maja pratade om - att aven om man ar "pank" sa gar man runt valkladd och dricker ol for halvt lanade pengar. Det har AR ett dromliv - men det ar mitt liv och min uppvaxt. Att bo i England kanns lite som att gora ett gastspel i det riktiga livet for att sedan kunna - lite nar man kanner for det - atervanda hit. Till lyxen. Lyxen i sig ligger givetvis i att det inte ar ett liv i nagon slags inhagnad Hollywood-by dar alla har 3 bilar var, utan att det ar lite defekt och lite fattigt pa sitt satt, men att man trots allt hor till de dar 2%. De flesta lever inte sahar. Den stressen kande jag forr - jag kan inte ha allt det har - det ar for mycket. Alla ar sa javla smarta, alla mina vanner, alla nya jag traffar, alla ar sa begavade, sa kreativa, sa talangfulla, sa skapande och ar de inte det sa ar de det anda.

Men vad ackligt det kanns att det ska vara "Storstadssvenskarna" som ar sadana. Liksom BARA? Jag tanker att det ar intressant att jamfora med lander som pa pappret har ungefar samma system, kultur och ekonomi. Jag ville inte bli volontar i Afrika utan kanna pa skillnaderna i vad som ar nastintill ett grannland. Det kanns som att allting jag stravat efter att testa har pa nagot satt varit lite samre an det jag redan har.

Har ar ju livet perfekt - och "perfekt" givetvis i den bemarkelse att det inte ar perfekt eftersom ingenting sadant existerar. Alla familjer ar psykotiska osv. Det klart samma skit som alla upplever bor har med - men det ar inte kulturellt eller socialt strypt. Det ar en sadan enorm tillganglighet - allt fran kollektivtrafiken till medmanniskorna till staden och jag begriper det inte - hur valkladda hur intelligenta hur annorlunda an resten av varlden men ocksa hur lika varandra i detta lilla pytteland.

Jag sitter i en bostadsratt och jag vet att jag har allt. Jag kanner relativt manga manniskor, mycket vanner. Tank att jag har gratis utbildning, billig kollektivtrafik, att jag omger mig med manniskor som har helt andra ambitioner an de traditionella gammaldags, manniskor som ror pa sig. Var jag hemma redan fran borjan och varfor har jag ifragasatt om jag fortjanar det eller inte? Alltid den tanken - Att Fortjana.

Alla som inte blir gangvaldtagna i Kongo eller inte tvingas sitta svaltande framfor ett portratt av Kim Jong-Il lever ju med en - om an omedveten - tacksamhet over det. Men jag funderar over statistiken - att det finns 23 miljoner manniskor i Nordkorea, 1.3 miljader i Indien och 200 miljoner i landet USA - hur kom jag hit?

"Det blir inte battre an sahar" - ar ett kanske passande uttryck.

Bla Express slapper pa langhariga blonda killar som forsoker se urbana ut snarare an bratiga - skateboard och jeansen nere i knavecken - bussen vander i rondellen i Kullavik precis dar havet breder ut sig. Jag tanker pa muslimerna pa de tranga gatorna i Small Heath, pa K&P dar TV:n star pa barnkanalen och heltackningsmattan ar gron, leksaker ligger utspridda overallt. Pa Tesco-monstret de bygger precis langst med A45, pa grannarna nedanfor som inte kommer ivag nagonsin och de tidiga morgnar med Polska byggarbetare pa bussen.

Att jag skulle inse att jag kommer fran en sadan bubbla. Jag hade bara kunnat stanna i den - och nu nastan skamset atervander jag. Som att jag an mindre har ratt till detta nu nar jag tror mig ha insett nagot - att detta ar fa forunnat och varfor ska jag - jag! - ha det har. Hur kan det har nagonsin ha blivit mitt, hur kom jag hit.

Nar varlden trots allt ar sa javla ful och ond och ful. Sa ynkligt ful.

Sa syrlig denna karamell! Det gor ont i gommen.