Jag alskar Amy Winehouses rost och da fastnar jag inte for mycket musik. Det intresserar mig valdigt att folk, tex pa Flashback kanner ett sadant hat mot henne. Hur kan man tanka att man ska kalla nagon "ett javla knarkluder" for att denne har problem med droger? Det forvanar mig att man kan kanna hat mot nagon man aldrig traffat eller kanner personligen - sa till den grad att man liksom acklas och maste fa ur sig det online i sadana ord.

Jag brukar vara en valdig foresprakare for att man har ansvar over sitt eget liv och det faktum att man alltid har ett val aven nar det kanns som tyngst. Men jag undrar ocksa ibland varfor jag ar sa hard i mitt satt att tanka - mot mig sjalv och mot andra. Sa domande. Varfor kan det inte bara vara sorgligt? Varfor kan man inte hylla att hon hade ett bra rost och acceptera om det ar sa att hon ville lamna livet vid den unga alder. Det finns inget som provocerar folk sa som sjalvmord (darmed inte sagt att Amy tog sjalvmord) Det finns inget som gor folk mer arga an nar de gar runt och ar radda. Folk som vill do ar egoister. Folk som inte kan bli fria fran ett missbruk ar lata javla horor (kvinnor) som saknar karaktar och riktig vilja.

Jag tror inte jag nagonsin har tyckt sa - men nu mer an nagonsin tar jag avstand fran det. Och Professor Green twittrade sa fint:

"I really hope she's at peace now. I don't wanna hear any chat about it's her own fault, addiction is a powerful demon."

"Of course it's her own fucking fault. No one is born addicted, we all come up against the same temptations...", svarade nagon. En kille som f.o. twittrade det sjukaste jag last i hela mitt liv. Topp 3 i alla fall:

"Ladies, look on the bright side. Being raped burns more calories than regular sex!"

Idag har lillebror och Sandra varit har. Vi har atit Spansk tapas och paella middag, druckit Sangria och lyssnat pa Spansk musik. Och sa har vi tant 3 ljus. Ett for offrena i Norge, ett for Amy Winehouse och ett for Brittas mammas van. Mamma bad en liten bon.

Imorgon: sandstranden i Falkenberg.