My rights

Funderar pa att borja bara kniv, ser det lite som min rattighet i egenskap av kvinna.

Min uppvaxt var aldrig praglad av en hysterisk uppmaning om att "alltid ga/aka hem 2 och 2, eller ta en taxi eller ringa mamma/pappa." Mamma sa till mig "SMS:a om du inte sover hemma", det var allt. Jag alskade det, jag hade inte kunnat ha det pa nagot annat satt. Inte just da i alla fall, da jag mer sag pa allting som tjat och inte valmening/oro. Mamma brukade ocksa saga till mig att hon kanske inte ar tillrackligt orolig eller hard i egenskap av foralder, men att oro inte legat for henne. Jag uppskattar den sortens arlighet och jag vet att hon inte hade berattat det for mig om hon inte tyckte jag var mogen nog att hora det. Jag har varit fri det mesta av mitt levda liv, jag har gjort saker som jag har ratt att gora. Ensam i Barcelona som 19-aring var jag sjalv en hel del. Om jag var ute med nagra bekanta och sedan ville dra hem, da gjorde jag det. Jag hade hatat att behova vanta pa att de jag var med skulle vilja dra hem, vi kanske inte bodde speciellt nara varandra anda. Jag tog en taxi om jag tyckte jag hade rad, annars borjade jag vandra till tunnelbanan eller bussen. Dumdristigt kanske, men jag gick ju bara dar. Jag har all javla ratt i varlden att ga precis vart jag vill nar jag vill och vill jag vara ensam sa ar det ocksa en javla sjalvklarhet. En gang var jag pa vag in till Razzmatazz en vardag, i en overgiven del av Barcelonas hamn, och hade inga pengar till intradet. Min telefon funkade inte, och mitt sallskap hade forsvunnit. Sa jag strok runt helt sjalv i hamnen klockan 03 pa natten pa jakt efter en bankomat. Det finns tusen sadana exempel, som jag aldrig tyckt och egentligen inte heller nu tycker ar markliga eller chockerande.

Mamma har ocksa sagt "Ja gud, tank nar jag var ung i NYC... dar akte jag alltid tunnelbana sjalv mitt i natten. Man kanske var dum, det kanske man var, haha." Och jag hatar att ju aldre jag blir, desto mer radd blir jag.

Men det ar som den dar gangen i sjatte klass pa hogstadiet nar det snoat ute och det dar rattliknande fanskapet i attan gang pa gang forsokte slap med mig utomhus for att "mula" mig. Det var liksom ingen klassisk mobbning - jag var i ett "coolt gang" och han var val sadar som killar var - forsokte visa att han gillade mig (annan diskussion som manga tack och lov tagit redan) och nar jag sagt "nej" utan tillskymelse till leende eller skratt ett par ganger, och han anda forsatte, sa tappade jag det. Jag rev mig loss hans ackliga svettiga famn, stirrade honom stint i ogonen, och jag minns fortfarande hur min rost och mitt ursinne kom nagonstans djupt inifran, hur jag liksom fylldes med kraft helt plotsligt fran ingenstans, och sa "DU. ROR. INTE. MIG. EN. GANG. TILL." Det kanske ar en efterkonstruktion i mitt minne, men jag vet att mina vanner och hans stod och kollade, och det var ju liksom "pa skoj" allting, och nar jag sagt det dar sa motte jag ingens blick, jag bara oppnade dorren som ledde in och gick darifran med hogburet huvud.

Sa om jag tanker att nagot skulle handa mig sa blir jag framst arg. Det foder en sadan ilska, sadant HAT i mig. Jag ar sa radd om mitt liv, det ar bara det det handlar om. Det sager trots allt valdigt lite om hur jag faktiskt skulle reagera i en sadan situation - jag skulle val borja darra nagot exremt av radsla - det ar omojligt att saga. Men bara ikvall, nar jag gick hem fran gymmet i den urinindrankta tunneln under det enorma betonghettot som utgor Swan Island, sa tankte jag "jag har en kniv, jag har en kniv, jag har en kniv" - och trots att jag inte hade detkande mig lite tryggare.

Sa, mentalt friska kvinnor borde fa bara kniv i syfte att forsvara sig mot den halft av befolkningen som gang pa gang bevisat vilka javla monster de ar.

Eller?