1 month

Jag har varit i Sverige i nastan en manad nu. Mest har man feztat feztat och det blir svart att skriva nagot eller tanka en konkret tanke har, aven nu kanns det som att staden bestar av krympande vaggar. Inte ska jag analysera den kanslan for mycket - det har val med samma ologiska anledning att gora som skolan, att jag snart ska sta pa en studievagledaress kontor med ett "samlat betygsdokument" i handen och koncentreeeeeeera mig for att vad som sags inte ska ga in genom ena orat och ut genom andra.

Det ar precis sa vackert har som jag minns det, sommarvackert liksom. Vi ar pa Bjorko i Norra skargarden i 3 dagar och traffar Iris Pihl och springer ifran ett misstankt vildsvin. Jag tar med mig D till Danmark och vi sover i friggeboden pa tomten i Falkenberg. Alvsnabben till Eriksberg, Varberg och jag badar och kollar pa batar.

Ah, vad jag alskar att inte veta vad man kommer sakna!!! Det man tror man ska sakna mest ar det man inte ens tanker pa, och tvartom. Jag saknar:

- Nando's. Det ar sa.... ackelgott.
- Att inte fatta hur det gick till nar Kev bestamde sig for att lamna bort Bess. Chocken i det, kanslan av "vad har jag missat!!!"
- Kevs flickvan
- Geri och Chris. Hur speciella de ar
- Ga ner for gatan mot Sainsbury's i Burton. Trots att det var lange sedan vi bodde dar, och hur bortglomd den staden an kanns, sa ar det den bilden som framtrader nar jag blundar och svavar ivag tillbaka mot England, precis som jag gjorde med Goteborg sa manga ganger i sangen pa Lime Grove. The Dial och hur tontigt "loungeigt" det stallet ar, deras vinmeny dar de stoltserar med att dessa viner vanligtvis bara finns tillgangliga pa storstads-menyer. Omheten i det! Balti Tower och alla andra indiska restauranger dar man far ta med sin egen alkohol for att de inte har tillstand.

Alltid far man kanslan av hur defekta andra lander ar, eller hur "perfekt" Sverige ar. Ocksa ville jag skriva nagot om hur uttommande det ar med alltings tillganglighet. Att det har langvaga flangandet alla sysslar med far en att kanna att saker betyder valdigt lite. Jag har aldrig atervant till Barcelona - men skulle jag gora det, helst ensamt, sa skulle jag sta med glansig blick stirrandes pa tunnelbanekartan med nagot klyscigt spanskt i horlurarna, typ Manu Chao. Och skriva smaktande texter. Det funkade forr - men nu kanner man sig sa... patetisk. Eller har det med alder att gora. Ibland tanker jag att jag ar 83 ar gammal. Jag vet inte. Vi tar det sedan.