.

Jag har en bild av mig sjalv som inte speciellt kanslig. "Hur kanns det?" kan folk fraga om diverse forandringar i ens liv, och jag svarar med ett ihaligt "bra..." utan att kanna nagot speciellt alls. Men den har manaden har varit omtumlande. Sov 3 timmar inatt, satt vaken och uppdaterade livebloggar om kravallerna i London och Birmingham. 07.00 blev jag vackt av att det borrades och spikades i lagenheten bredvid. Men det ar kul att jag valde att kopa Louise Boije av Gennas "Hogre an alla himlar", som delvis handlar om de stora katastrofer som praglade 90-talet och borjan av 00-talet. Estoniafarjan, 9/11, Anna Lindh etc. Sa plotsligt var det nagon annan an bara jag - om an en fiktiv karaktar - som personligen paverkas mycket av nyhetsflodet. Jag blir skor nar jag inte har sovit nagot och det ligger redan host i luften. London brinner, bankerna ar sonderslagna over Birmingham, tagstationen nedstangd, folk sparkar och kastar soptunnor och allting forsvaras med arbetslosheten. Javla torries. Sa kanns min framtid sa oviss i all min planering och jag sitter pa taget och laser i ovan namnda bok, om Pellas andra missfall och det sitter en kille framfor mig och glor pa mig. Verkligen stirrar. Jag har druckit 2 koppar kaffe och atit pastalunch istallet for frukost. Jag mar illa och kom att tanka pa den dar historien om Sanna i 16-arsaldern, nar hon lyckades med det coola konststycket att bli stammis nagonstans. Pa Cigarren var det och hon gick dit efter att ha druckit en kaffe eller tva sen tidigare under dagen, "kunde inte med" att saga nej till "det vanliga va!", glatt utropat av baristan (= en dubbel espresso), och gick sedan och spydde i en buske pa Jarntorget! Kvalitet pa den historian. Hur som helst. Killen tar inte blicken ifran mig, och nar jag tittar pa honom slickar han sig om lapparna. Missfallen ar egentligen det enda som ar bra med boken, och det blir inte mer pyskiskt jobbigt an sahar. Somnbristen, illamaendet, boken, stirrandet, den hostiga skona luften blandat med solens stralar. Kravallerna. Fattigdomen. Alltings javliga javlighet. Killen reser sig upp, mitt hjarta stannar. Jag fattar inte varfor jag ar sa in i helvete radd.
Han passerar mig och gar genom dorrarna till nasta vagn.

Birmingham ar redan sa fattigt. Allting ar sa fattigt. Det ar bara jag i hela varlden som utvald rik. Jag kan inte ens ta emot det och jagar nagot annat - nagot fullstandigt meningslost. Jag ligger pa en klippa pa Bjorko och blickar ut over vad som faktiskt ar - yachtar - och havet glittrar. Jag kan inte se mig sjalv i det har sammanhanget. Jag kan inte se mig sjalv i nagra sammanhang.

Sa nar forvirringen ar ett faktum gor jag sahar: Drar till In Contro med Sanna. De har sa skon och anvandbar "barparlor" pa sin hemsida:

"Dina ögon tindrar som stjärnor..."
"I tuoi occhi brillano come le stelle…"