Har. Har ska jag bo.

Jag har varit i NYC och London och Berlin och Barcelona och allt det dar. Och sen ar jag alltid sadar att "lat oss snurra jordgloben och se var vi hamnar!" Nu ar ju den installningen ratt sa overdriven, jag har knappt varit i Asien, men man behover inte aka sa langt. For jag tycker att till och med det har stallet ar random. Nar folk har fragar om jag ar en student, sa istallet for att liksom lite ursaktande (?) saga nej sa blir jag "HAHA, GUD NEJ!" typ som att det ar en sjukdom. Studenter liksom. Studenter.

Men jag kommer hem och ska forsoka forklara, och egentligen ar ingen eller valdigt fa intresserade, hur det ar har och om jag borjar forklara, vilket jag forsoker och tror att jag gor med en hel del omhet, sa rynkar folk pa nasan, fan vad HEMSKT det later! Men jag forsoker inte framstalla det sa. Samtidigt ar allt det jag observerar och skriver om byggt pa erfarenhet och inte pa vad jag laser om. England for mig, i tanken, ar fortfarande The Royal Family och Oxford University, men att se "Riktiga England" har en viss betydelse som jag inte kan eller vill forneka. Och det har med att engelsmannen verkar ha en patriotisk sida som kanns narmast desperat jamford med den Svenska. Inte en BritishNationalParty-sida, mer "Snalla prata inte skit om mitt land, vi gor sa gott vi kan, vi forsoker, vi vill inte ansvara for alla chavs!" Medan vi kanske varit sa lucky, vi tanker, skitsamma vad folk tycker om Sverige, alla alskar alltid oss, Sverige klingar positivt i folks oron.

I sydostra Birmingham i Midlands i England ligger Swan Centre som ar "under construction", de bygger bland annat ett huge Tesco Extra over vagen som ser ut att bli ganska topmodern, av Tesco-matt matt. Moseley, on the other hand, ar anda ett community, bara det faktum att det heter "Moseley village"... i Yardley finns fuck all. Nu bor vi i South Yardley och inte "Yardley centre", men anda. Var local supermarket stanger ner om 2 dagar. Jag gick in dit i lordags nar jag precis kom tillbaka fran min manad i Sverige, och sag genom fonstret hur alla hyllor var tomma. "Kan INTE bero pa riot-risken!" tankte jag upprymt, med den dar ackliga kanslan av sensation i magen som jag sjalv anser ar ett kannetecken hos mig. Det var det inte heller. Bara en big SALE.

Jag och Jessica ater en god lunch pa en Sydamerikansk restaurang i citycentre. Tar bussen till Moseley. Promenerar till hennes lagenhet bakom tre stressade killar som bar pa en enorm kabel tackt under en smutsig troja. De roker, viskar och gar fort som om de ar jagade. Bakom oss gar 2 tjejer som hor till deras sallskap. Den ena ar sa smal att jag hade kunnat nypa henne och hon hade svimmat dod ner mot asfalten. Den andra har bara pa sig ett linne och bada hennes armar ar tackta av blamarken och hal fran sprutor.

Varje dag tanker jag pa hur fattiga och rika lever sida vid sida har och hur man kan tanka sa om Sverige ocksa, men hur det inte ens gar att jamfora. I Sverige kanner jag ingen som kan betala 8.000 for en lagenhet och samtidigt resa och kaka bra. Men jag kanner heller ingen som vuxit upp som barn nummer 4 i en familj dar mamman var 16 nar hon fick barn nr 1, dar pappan stack och kvar blev en spiral av council-estates och missbruk. Landet Lagom har fatt en helt annan betydelse, och en viktig sadan.

Gar pa intervju pa kafet dar Jessica jobbar och Omar mumlar nagot om huruvida jag vet vad som makes a good espresso, och jag sager att tiden fran att espresson rinner ur maskinen till man serverar den har en viss betydelse, och han nickar. Det stammer.

Landet med thank you, please, love, darling, be so kind, dearest, finest, thank you very much, kindly, kind, dear, please, no worries, don't worry, yes please.......

Aldrig kan jag hata ett land sa har mycket utan att nagonstans alska det villkorslost.