Hur jag hatar att bli inräknad i grupp

Jo, det är ganska viktigt för mig att gå på sådana här kvällar, open mic nights, så jag kan se hur talangfulla och fina den unga brittiska generationen är, det är det. Så man inte blir så jävla CYNISK. Och så var det ikväll. Bland annat var det en 50-årig dam som sjöng en komisk sång med upptakt (??) piano, "I will be shagging on a sundaaaay afternoooooooon", jättekul. Även om man, som jag, känner sig helt "humorbefriad", så skrattar man. Mycket. Också är det en kille som flirtar lite halvt med mig och jag är så tråkig, jag säger bara "yeah, yeah" tillbaka och ler lite lagom. "He is standing too close to the mic, he doesnt even realise, its just too close, haha, isnt it!" Jag ba "Yeah, haha, yeah........"

Men så går jag ner och ska beställa och ett gäng med, jag svär, 20 tjejer kommer in. Vi såg de innan, precis nar vi kom. Tre av dom bara. De hade knästrumpor och såg lite suspekta ut, vi ba "Fancy dress or not....?" Så var jag där nere och beställde och såg hur bartendern blir helt stressad och ba "ID, ALL OF YOU, ID!!!!!" och fair enough, de såg liksom... jobbiga ut. Två av dom hade NY-keps och säkert 10 av dom var högst 16 år, ett jävla tjatter dessutom. Och det var då jag tänkte på det här:

Att bli inräknad i grupp. Hur mycket jag HATARHATARHATAR det. Tänk om det är en 18/19åring bland det här sällskapet, och hon ba "jag är så jävla trött på det här, jag orkar inte, jag vill sitta här själv, drinka en drink och ba.... jag venne, SE VAD SOM HÄNDER???" och så ska hon försöka säga det så snyggt som möjligt till sitt sällskap, en omöjlig cocktail av 15-16-17-åringar i diverse utstyrslar. "Jag vill vara ifred. Eller inte nödvändigtvis, men hellre än att stå på trottoaren och "överlägga"."

Det händer ALLTID mig. Det har alltid hänt mig. Så jag fick en viss respekt när jag ba "sorry sorry sorry!" och armbågade mig genom folkmassan.

Men också när man är i skolan och "fröken" (LOL) ba "ett.... två.... tre.... fyra....fem.... sex...... sju..." Jag har alltid hatat att vara ett nummer!

Att bli inräknad. Som att JAG hör ihop, med honom! Den vidriga jävla rasisten, den fula fan som flyttade hit från god-knows-where och ba.......... alltså, det var ALLTID så. "Ska vi leka?" när jag var 10 år, och jag ba till mamma "Ska vi inte åka någonstans idag?", bedjande.

Och hur jag är så mycket en individualist. Förmodligen mer än jag politiskt vill, att det alltid någonstans medför att jag har svårt för det kollektiva. Jag vet inte exakt hur och jag hade föredragit att inte göra det politiskt alls, men allt, allt, ALLT är politik någonstans. Jag vill bara vara själv, ensam, ifred. Men omgiven. Jag kan inte bo på landet och kan knappt förstå folk som vill det, för jag förstår inte argumenten. "Its so peaceful!" So is the grave.....???????? Min omgivning måste vara livlig, dynamisk och vibrant. Tack.

Har också blivit "allgerisk" mot dagsljus, jag står inte ut. Det här med att vara arbetslös, jag ba ska "ta till vara på dagen", och Gud vad jag kisar, och förmodligen ser helt likblek ut på kuppen. Jag längtar till klockan slår efter 21 och jag kan ba........... dra ett djupt andetag av lättnad. SLAPPNA AV! Hur man än vrider och vänder på det så är jag ett, haha, "nattdjur".

PS................ Ni läser eller?