......

Igår var vi ute med ett annat, eh, "par" Ds gamla vänner osv, jag var så deprimerad i slutet av kvällen, när vi satt i Taxi 57 och vi skojade om att det alltid kostar £57, vart man än ska. Någon konstig mix av empati, inte av välgörenhet, men igen äcklad och liksom låst i min egen priviligerade bubbla. Jag är bortskämd, jag är låst i min lyxiga uppväxt. Deras hus har väl en massa potential men hur det ser ut... "vi har ingen diskmaskin, och det låter ju inte så farligt, det är det inte heller, men vi har ju tre barn... när jag står upp till armarna fulla med disk för hand, det tar all min tid. Köket måste renoveras och tills dess lagar vi mat i ett annat rum än där vi äter och jag måste bära saker ut och in. Från och med nästa vecka går jag på College 5 dagar i veckan och då har jag inte ens nämnt all tvätt och resten av allt jobb runt hemmet." Jag ba, men gud vad SAD, trippar iväg med lätta steg mot the Bridge där vi stöter på lite bekanta och sedan äter vi går vi till XV och kvällen når aldrig en peak, jag blir så ledsen för att jag inte kan ge dom det dom vill ha och förtjänar. Nu närmast förstorar jag mig själv och min egen betydelse, men när man får den där känslan av att de blir realeased från hemmet och liksom ger allt för en rolig utekväll som händer så sällan, och så är jag så totalt oförmögen att orka. Någonting. Jag sugs inte med i någon slags pepp, jag är bara neutral och rätt trött och vi åker hem och jag mår illa av den där känslan av besvikelse och tomhet som omger kanske bara mig, och inte dom. Jag hoppas det.

Samtidigt, vad fan ska jag med alla Göteborgs hipsters till kan jag tänka. Allt det där tycker jag är så tröttsamt också, det här är ju ett vanligare liv. Men varför ska jag kategorisera vad som är ett vanligt och äkta liv överhuvudtaget? Jo, bara för att jag alltid haft den där känslan av att vara så lyckligt lottad.

Jag och D kör runt i National Forrest, köper mjölk och bröd, åker till Tap House och äter carvery och det är en ny kille som jobbar där, topp 5 snyggaste män jag sett i hela mitt liv.

Har klippt mig och ser inte klok ut, lite den där stubbig-igelkottsfrisyr. som vanligt bryr jag mig inte.


Tillbaka i Dirtingham och kollar live Ground Zero på BBC En kvinna talar om sina döda dotter och man, och säger "All I want to say to them is: God bless America." Det stör mig alltså. OK det går inte att jämföra med Sverige för bla-bla men tänk att jag dör i en terrorattack i Sverige, och så står mina föräldrar och ba "Till vår dotter Mathilda vill vi bara säga: God bless Sweden." Tack för att jag ÄR mitt land liksom, eller mitt och mitt, landet jag råkade ha tur/otur (i detta fallet tur) att föddas i. Så mycket pride, så uppblåst... "We should have a memorial day for the over 1000 000 Iraqis dead..." - "They are just sandniggers!"



Och jo, vilken märklig obekväm känsla det var att få betalt i handen. Jag kände mig konstig, som en prostituerad.

x M