Saker min pojkvän gör

Söndag kväll på jobbet och det har precis börjat mörkna ute. O:et och A:et har stuckit iväg i sin BMW och det är bara jag, min pojkvän och krulltotten som alltid stoltserar med att säga Thank you på svenska, på hela stället. In haltar då en man som precis lämnat kafet en kvart tidigare. Han har varit inne flera gånger och på hans simmiga blick och sluddriga tal har jag trott att han är skitpackad. Nu skriker han åt mig över hela kafet, "Excuse me, can you help me please!" Jag går fram till honom och han säger att han inte vet hur man slår ett telefonnummer på mobilen. Jag tänker att han kanske inte har några pengar på telefonen, men slår numret åt honom, det ringer och han börjar prata med någon i andra änden. "Can you pick me up, I'm at that coffeeshop, I dont want to call an ambulance again..."

Min kille reser sig upp från sin plats, går fram till honom och säger lågt "I can drive you". Mannen ser lite förvirrad ut, tackar och avslutar telefonsamtalet. Han och Dave börjar prata med varandra. "Where are you from? Do you know Cannon Park? Are you from Derbyshire?" Mannen haltar långsamt ut genom dörren, ställer sig och väntar på Dave som sprungit för att köra fram bilen och sedan skjutsa hem honom.

Sådan är han, verkligen genuint sådan. Det fascinerar mig. Jag som mest går runt och tänker om gamla människor, "dö inte här inne, snälla dö INTE HÄR INNE nu!!!" Men Dave ba nemas problemas, och inte heller på ett sånt där "suck suck, man måste ha civilkurage men fan vad jobbigt det är"- sätt, utan mer en sådan som får en kick av att hjälpa andra, känna sig behövd och ställa upp för "mindre lyckligt lottade". Liksom ingen omväg är för lång om någon behöver ens hjälp.

Jag kanske har vant mig vid honom nu - men gud förbjude att ta någon eller något för givet.

Så jag betraktar honom när han kommer tillbaka och jag frågar hur det gick och vad mannen sa, och han satt i bilen, såg Daves trumset och sa "Do you play drums? My best friend was an amazing drummer but he died in a braintumour" - och jag tänker vad attraktiv du är Dave som är sådan här.

Ni vet hur någon dör och dennes anhöriga säger "Han/hon var så populär och glad och ställde alltid upp för sina vänner och sin familj, så genomgod och omtänksam, med världens största hjärta! Brydde sig alltid mer om andra än sig själv" osv, jag tänker alltid: men shit att ALLA som dör är sådana extremt fina människor? För ve och fasa om folk LJUGER och slänger ut sig falska plattityder till höger och vänster. Jag är bra på tusen sätt, verkligen grym, men om mina föräldrar och vänner säger sånt här... jag vet inte, jag hade bara "Va, var det verkligen jag??"

Men Dave. Han hade bara kunnat beskrivas precis så.