Handlar inte allt om... mig?

Det är svårt att skriva det man vill, nu när man inte längre är 18-19, skriver på ett ställe där man åtminstone kan låtsas att ingen läser, ingen viktig, ingen det berör. Just därför är det så skönt att bara vara bekant med vissa, inte komma dem för nära, aldrig så nära att jag är tvungen att sluta skriva om dem. Men jag lämnade aldrig ut för att lämna ut, ointresserad av sensationen - men för att jag inte kan skriva om annat än det liv som omger mig. Det kommer aldrig bli en Harry Potter. Men det är ju inte dig jag skriver om, bara något du gjorde, något du sa, något som fångade mitt intresse. Det kommer alltid tillbaka till mig, hur jag använde dig som ett redskap, hur du uttryckte något som jag omvandlade i mig själv, gjorde till mitt eget. Jag valde de bästa delarna. Kanske överdrev jag, till textens fördel, aldrig till din, det handlade ju aldrig om dig. Utan om mig.

Jag har en vän här som kom över en summa pengar när hon var i min ålder nu, genom ett arv. Hon använde pengarna som handpenning för att köpa ett hus tillsammans med sin dåvarande pojkvän. Väl nere på banken skrev de sig båda på lånet och därmed huset i sig, men pengarna kom bara ut från min väns konto. Killen var senare otrogen mot henne, de gjorde slut, flyttade isär och priserna på bostäder sjönk markant och gjorde det mer eller mindre omöjligt att sälja. Istället hyrde de ut, och vad de inte kunde ta i hyra med tanke på konkurrens från närliggande hus, kom istället ut från min väns konto. Varje månad. På hennes kafelön. Det sista jag hörde var att den otrogne pojkvännen hade flyttat tillbaka, då hyresgästens kontrakt gått ut, utan att betala hyra. Och fortfarande rinner pengarna iväg för min vän.

Förutom det uppenbara, att killen i fråga är det största douche som sett dagens ljus, fick denna historia alltid mig att tänka "Handpenning till ett hus? Som 23-åring?"

Och så handlade det plötsligt om mig igen.

En av många saker som är bra i "Eat Pray Love" är när Liz känner skuld över att ha varit så engagerad i sitt bröllop, i hela tvåsamheten, i sitt stora steg in i den definitiva vuxenvärlden, oj vad hon planerade och stökade och var med på det! För att sedan, plötsligt, vilja något helt annat än familjelivet. Hon ville skilja sig. Och resa. När hon sedan träffade Richard från Texas och berättar för honom att hon väntar på att hennes exman ska förlåta henne, och han svarar, ungefär, "men skit i honom! Förlåt dig själv istället."

För många så jävla syndigt, en ynnest, en lyx.

En tid som aldrig kommer tillbaka, liksom alla tider som flytt, är den i Göteborg innan vi flyttade hit. En så märklig känsla att gå runt i en stad där många med mig själv verkar ha minnen i varje gathörn, radar upp anekdoter från varenda bar och spårvagn - med dig, du utan ett enda minne, helt tom inuti för vad jag kommer visa dig, du är vit eller svart eller vad man nu är, allt ter sig stort för dig, annorlunda. Och det får mig att gå på gatorna i nya steg, oprövad, ny, äntligen ny och utan något förflutet. Du som saknade prefrenser så totalt att du gladeligen traskade in på både Berså och Rockbaren, det var omöjligt att inte falla då. Att vakna och se staden med dina ögon, tveka på mitt eget omdöme huruvida bussen vi nyss gick på går dit vi ska eller inte, ta ett glas vin på Caleo (!) Hur många gånger gjorde man det innan. Utekvällarna på Jamesons när jag inte kom in för jag var "bara" 20 och vakten var någon övervintrad gammal alkis som du bara behövde yttra ett ord på engelska till för att han skulle vekna och släppa in mig.

Det där var ett annorlunda Göteborg och ett du som aldrig kommer tillbaka.

Men handlade just det om dig? Det var aldrig något speciellt med dig för att du inte kom från Göteborg - majoriteten av alla människor på denna jord gör inte det - men föll jag kanske för dig delvis därför. Jag tror jag kanske gjorde det. En snäv bild som raserade och jag som lät mig falla, handlöst, alltid handlöst.

Kanske handlade också det om mig.