Alltid ett bitterljuvt avslut

Jag kan känna mig beroende av dessa bitterljuva avslut. Kanske har de inte varit så många i mitt korta liv, men förhållandevis en del ändå. Att ha en period framför sig som man vet är fylld av ovisshet och på något sätt krångel, men att embracea det och leva för stunden, i någon slags synd. Att slappna av och känna att, det löser sig, och jag måste ordna med saker, men jag ser fram emot det. En ockuperad hjärna, ett sorgset hjärta och en tom kropp. Att man är igång. Det kan göra mig ledsen att flytta tillbaka till Göteborg. För att jag älskar alla platser, jag ser på alla ställen som "Jag har inte sett det här förr. Det finns ett ställe som ser ut och känns såhär." Sedan hur min analys växer i takt med att jag infinner mig någonstans, lever där för en längre period. Som i England. Men jag har haft avslut tidigare också. Från något av min åtta jobb. I Barcelona och i Berlin. Även om alla mina "ungdomsjobb" inte skulle vara för evigt, så hade det känts värre om det vore på hemmaplan, i samma spår och bland samma människor. Jag har alltid tänkt på de trendiga fikorna och de rika hjulspåren man levt i, insett hur lycklig jag är, och det vidgar ens vyer även om det inte tagit mig längre än egentligen, norra eller centraleuropa.

Hur besatt man blir av avslut! Jag vill sluta mitt jobb nu. Jag ska resa hit nu. Plugga nu. Jobba där. Äta där. Vara ihop med honom. Lämna, lämna, lämna. Sakna något, alltid sakna något. Så trött grej, så vanligt också, och ändå så unikt just för att det är jag som gör något just nu just här.

Jag köper en ny tröja och den är bling-bling och kommer i posten. Grannen tar emot den, jag ligger och sover klockan 10 och är förkyld, lite sjuk, jag oroar mig för att han ska ifrågasätta Toni Braxton Unbreak my heart på absolut högsta volym klockan 04 på morgonen i söndags natt, men han säger ingenting. Han är cool. He just crashed in to something with his car. His light are out. Jag jobbar och O frågar mig "did your envelope explode last nigt?" Jag får £2.50 i dricks av en och samma kund två minuter innan stängning. Åker hem.

Och jag är precis så förvirrad, uppe i det blå och inte alls organiserad som jag vill vara. Som jag vill stanna för resten av livet. Ett bitterljuvt avslut som jag omfamnar varje sekund av. Jag vill stanna. Nej det vill jag inte. Jo det vill jag. Jag vet inte. Jag är itu. Men hel.