Jag hinner ångra mig tusen gånger

Jag pratade om det här med mamma för ett tag sedan, hur det känns när man tagit ett beslut och man är tillfreds med det, och sedan ska man vänta. Och vänta. Och vänta. Man planerar så gott det går. Bokar hit och dit, ansöker hit och dit, packar hit och dit, fixar hit och dit. Känna sig stressad över att allt inte går att ordna i ett knapptryck och sedan om och om igen. Och hon beskrev det som när sommarlovet stundar (hon är lärare) Man vet att det är nära, man väntar ut det. Egentligen är man tillfreds, man är lugn, man lite skiter i hur man gör och vad som händer nu. Man är hemma, i hamn, det löser sig. Lov! MEN! Tiden går så uttryckligt långsamt. Nästan plågsamt. Det är som att man ska känna varje stöt, varje slag, varje känsla, i slowmotion. Man kan inte få något överstökat. Jag vill få det överstökat för att kunna bearbeta det, för att kunna se tillbaka och forma känslor jag inte hade då som uppstår sedan. Men istället lamslås jag. Jag paralyseras, fastnar i oförmågan att fast-forwarda tiden. Allt är som det ska, ingenting går i annan takt än det gjort innan, men det är en annan känsla som hägrar nu. Jag känner mig helt dränerad. Mentalt är jag någon annanstans, oundvikligen, jag måste förbereda mig, men fysiskt är jag kvar här, och det värsta är att allt är precis som vanligt. Jag jobbar. Olika tider förvisso, men ändå. Samma kunder, samma pass, samma koder. Dave hämtar mig och han svär på samma sätt över trafiken, han spyr ut sitt hat, men inte mot mig, mot allt annat. Vägarna är så välbekanta att det skrämmer mig. It hasn't been THAT long, varför ser allt så hemvant ut? Hör jag trots allt hemma här? Förvånas, fascineras och älskar människans förmåga att adapt and adjust och att det inte ÄR EN STOR GREJ, men att vi får det att bli det. Det är bara upp till oss. Att så många världar kan rymmas inom oss, det låter flummigt, men när jag lämnar här... och minns just den där petrol station, just den fish&chips, den chinese, den och det och det. Så ska alla känslor komma, som ett brev på posten. Att jag innan jag lämnat kan längta efter min inre känslomässiga analys. Det måste ändå betraktas osunt? Att inte leva i nuet. Att kunna förutse hur jag kommer må och känna och hur jag kommer vilja återvända och av vilka anledningar. Minnas sommaren innan jag flyttade och sedan gräva djupare, vilja se tillbaka på åren redan nu och tänka... hur annorlunda jag var. Ska det utvecklandet avta nu när jag flyttar tillbaka? Att livet varit en jakt och nu settle. Jag tänker att jag alltid kommer motarbeta just det. Och fine om det blir så, fine.