Klockan 02.33

Ja det är är precis vad klockan visar nu. (Parantes men Brighton var så mycket över förväntan! Oj "London by the sea" och en har ju sina väl valda åsikter om London men det var såååå mysigt och vackert. Men att tänka så om något ställe i England, får en också att cyniskt fundera 'är det jag, är det stället... eller är det... Birmingham?) Igår somnade jag kl 22 efter att D gav mig massage. Jag vaknade igen kl 04.19 (finns inget som digitala klockor, man minns siffrorna för alltid) och jag hörde duschen. "He's been awake all this time!" tänkte jag, på engelska. Det hade han inte. Han hade precis vaknat. 10 minuter tidigare, påstod han. "I did not smell good", var hans ursäkt för denna mycket sena (tidiga) dusch. Jag vaknade igen, på "riktigt", klockan 11.32 av att Olly Murs (god do I love him) sjöng högt i min mobil och jag trodde det var ett alarm men det var Hanna som ringde, just som hon skrek "Heeeeeey" lade jag på och somnade om i ytterligare 10 minuter. För att sedan inse två saker. 1) Jag har sovit i 13 timmar. 2) Jag har drömt att det inträffat en andra WTC-attack och min moster Helens kille Peter var närvarande och kom fram och kramade oss och pratade gott om Telia, mitt i all katastrof. Trots detta var jag på extremt gott humör när jag vaknade och näst intill sjuuuukligt utvilad. Mycket, inte allt, men en hel del har att göra med en bok jag köpte igår. På måfå. Tog mig en god timme inne på Waterstones och jag var hungrig, kissnödig och trött som bara den, men jag kämpade på.

För trots allt finns det inget som får mig så lugn och glad och hög som en hylla böcker. Fin och pure truth. Och därmed är cirkeln av böcker-jag-inte-fastnar-i bruten. Paulo Coelho, Milan Kundera, Valeri Solanas, Wei Hui, Jon Mcgregor.... alla led av mitt ointresse.

Denna läser jag nu: