What would I do... if I never met you?

Omtumlande helg. Har alltid svårt att ta in att jag faktiskt betyder något för folk, att jag lämnar avtryck precis som de lämnar avtryck på mig. Igår satte sig Burton-gänget till bords på The Dial, finskjortan på och två-rätters, en del tog en konjak på det. N som ger mig ett handskrivet litet kort där det står att det varit så fint att ha oss som en del av gänget. Att vi kommer hålla kontakten och you can hold it against me - för vi kommer att hälsa på. Are you packed yet hit och dit, och The Winery för första gången och Coopers som var så överfullt - 7 bärs för £15 och kvinnan bakom baren lägger en hand på mig och säger "So where do we know you from then?" och pekar på en diskplockare, "we both said we recognize you." Jag och mamma satt där en kväll för exakt två år sedan och kollade på grisrace.

Vi som bara flackade omkring, jag som drog in med yr rastlöshet och sedan återvänder man dit allting en gång började.

The Shovel, Burton High Street igår. Vi bad en kille ta kort på oss och jag skrek "turn around!", och menade kameran. Han vände sig om och tog en bild på en pantbank eller liknande:



Idag, vaknar i Moira och Jimmy and Jody (de två greyhounds) knallar runt, högre än min egen höjd där jag ligger i soffan och "spelar" sten, sax och påse med D. Han vinner och jag kallar honom "Bestie" resten av dagen. Seems more like a punishment, men men. "BESTIEEE THAN AAALL THE RESTIE!" sjunger han för att sedan återgå till att sjunga Robyns "Call your girlfriend" i olika musikstilar. Hardcore-metal, reggae, jazz, soul, american western. Jag skrattar så länge att mascaran klyschigt nog rinner. Första gången jag bär sådan på några månader. Äter en bacon bap med HP sauce och väntar ut familjemiddagen på Ye Olde Dog & Partridge.

Väl där och K&S ska åka till Egypten på solsemester imorgon. K är så glad, på sprudlande holiday-humör och köper en pepsi till mig i baren, jag står med honom och han vänder sig till mig, säger med sådan betoning att jag nästan ryser till "We're gonna miss you, you know" Jag tänker på honom och jag tänker ofta på honom och vilket intryck han gjort på mig. Från första gången vi träffades på Weathervane i Meir ganska exakt 3 år sedan och han hade tracksuit, hoodie, ring i örat och keps. Och nu, det är som att man inte tänker på att han dricker JD som vatten bara för att han har blivit så mycket bättre, kommit ur så mycket, förändrat sitt liv. Jag blir stolt och gråtfärdig som i någon smörig dokumentärfilm, jag vill utbrista "DET ÄR MÖJLIGT, DET ÄR DET!" som en annan frälsare, som att det skett ett mirakel som är unikt för just honom. Det gör mig så lättad, det där. Att livet rör på sig i constant motion. Att vi inte står still, till och med när vi inte märker det så rör vi på oss. Och 3 år är inte speciellt lång tid, och han har gjort det, jag blir så glad och rörd när jag ser på honom och när han och D sitter bredvid varandra, skrattandes bröder emellan och överhuvudtaget hela denna skara människor, vilken ynnest det är jag fått lära känna dom och att de varit sådana karaktärer, att man tänker att G bara kan vara sådär som hon är med sin Irländska bakgrund och sin stålmorsa. Och vad jag alltid tyckt och känt för C, att han ofta gör sig så mycket dummare än vad han är, men det bara strålar något i de där bruna ögonen, jag vet inte men jag tror jag känner lycka.

Han sitter ute med en embassy och värmelamporna lyser i buskarna, det är kanske 10 grader och har precis mörknat. Vi har avslutat en 3 rätters middag med goat cheese bruschetta, steak and chips och chokladtårta med latte. Han säger "We're gonna miss you SO much, babe" och han låter så ärlig, nästan sårbar, som att han säger en förvisso vanlig mening med så mycket eftertanke, att det låter alldeles nytt för mig, som att han formulerat sig sådär för första gången. Det var också han som förra året sa, alldeles häpen och som drabbad en plötslig sorg, "does this mean we're not gonna see you as much now?" Som att han behöver höra det från oss. Och jag tänker på deras kök, världskartan som hänger där som jag alltid studerar i detalj, radion på i bakgrunden och att allt känns ett stenkast från någon tropisk semesterort. Kanske för att de två lever efter devisen "Jag ångrar ingenting. Om jag dör imorgon så ångrar jag intenting." Hur sant det där egentligen är vet bara dom, men jag kommer alltid tänka på dom som truly amazing people. Och helt olik någon annan.

I bilen påminns jag om en avlägsen känsla, den jag lider av på vilket ställe som helst, i Corralejo. Jag grips av en smärtsam sorg över att inte kunna så ett frö precis här , spara något inuti mig i en box och låta det leva vidare, att inte missa något, att jag alltid finns hos dom som håller mig så kär.

"I can't believe it" säger J och han ser faktiskt ut att vara så förvirrad som orden antyder.

Alla sitter samlade och K som inte vet om sin stundande överraskning i sommar, som babblar på och vi som håller oss i skinnet för att inte råka försäga oss minsta lilla. S vill ha min adress och alla är så omhändertagande. De tar gärna mina saker i sin resväska, de måste skicka birthday card och don't you ever worry.



De säger "We love you" och för en gång skull känns det lika ärligt och gripande, lika STORT som den Svenska översättningen. De älskar mig. Och jag dom.