Att gå in i våren för snabbt

När allt det man älskar gör ont. När det man älskar blir en plåga.

Du ringer, älskade bror, och jag dröjer kvar. Vid 10 ringde jag dig och sa "Ska vi åka på utflykt! Till Hjällbo." Nej, svarar du och jag förstår. Jag ska hämta en bok och jag vill ha sällskap. Men det gör inget. Lyssnar på en radiodokumentär om en mamma. När hon var gravid med sina tvillingar fick de hjärnblödning i magen. Båda två.

Du är ledsen och hur kan man vara glad, när våren och sommaren är så kort och kommer så sällan. Nu snart snart, men inte än. Du mår bra och sedan dåligt igen när mörkret faller, som så många gånger förr. Aldrig vänjer man sig fullt.

Påskliljor är det värsta du vet. De som är så fina, de som är förknippade med så mycket lycka. Det finns för många bud. Hur man ska vara menar du? Om allt. Det är jobbigt att allt man känner en viss dag, att man inte vaknar med det.

Jag tror jag gick in i våren för snabbt. Nu smärtar den mig. Den jag älskar så mycket, så starkt och så innerligt.

Det finns människor som inte har en aning om hur de känner, som inte går in i någon känsla. Men du tenderar att känna för lite?

Nu har jag dunkande huvud och det är bara fysiskt, bara min kropp. Jag känner mig så frisk i psyket. Så vad lurar runt hörnet?