Saturday, 21 April 2012

Siempre con nosotros

Shanti Roney (alltid gillat honom!) sa i dn att vi tror vi är så sentimentala, vi människor, men egentligen anpassar vi oss väldigt lätt till nya saker. Ungefär så. Det där håller jag med, och jag gillar det. Jag var så jävla sentimental och lipig som liten, skrev flera dagböcker fulla med ångest och nostalgi och buhu buhu. Men nu, jag flyttar någonstans och ba "ja just nu bor jag här" End of story. Men det är lättare att skriva om dåtiden. Ofta spelar ett visst ögonblick ingen roll när man upplever det, men i efterhand...



Du är så jävla fin här. Vi var i Puerto De La Cruz och du köade en halvtimme för att köpa något kinderägg på flygplatsen. På en restaurang i Santa Cruz beställde du en glass avsedd för barn med en nedstucken papegoja skylt. Vi gick genom något skimrande torg och var sådär förtjusta och spralligt glada som man blir trots att man upplevt något större och mer unikt. Men att en simpel charterresa är ibland precis vad man behöver. Vi sökte med ljus och lykta (??) efter en nattklubb som hette Joy och hittade den till slut. Gick dit och kollade på hurtiga spanjorer som salsade runt i någonslags utklassningstävling. Det var jag, du och 2 finnar som drack i baren. Havet, tröttheten, böckerna, poolen, Lavaggi Maggi. Ofta blir man påmind, som i ett nålstick, att man vill hitta tillbaka till en känsla man hade. En värld man befann sig i. Det är väl då, mitt i sin självsäkra dryghet, man trots allt blir sådär sorgset sentimental. I tiderna som flytt...

1 comment:

Anonymous said...

fin bild!