Those darn days

Att gå ut med skräpet är en viktig åtgärd för att förhindra typ överfulla sopor. Det kan ta lång tid detta. Måste till exempel blicka mot "Pizzeriapuben" och se vilka tvivelaktiga figurer som kan tänkas hänga där i dörröppningen. Allt för att fördröja min pluggsession som inte varar så länge än då. Jag är inte en noggrann människa, det förlorar jag mycket på. Många som blivit framgångsrika utan skolsystemet har haft en kämparglöd som jag i och för sig också anser mig ha, men också en tävlingsinstinkt. Jag bryr mig inte om jag är "sämst" enligt någon mall eller en måttstock för jag känner mig inte "sämst" och därmed finns det ingen eller inget att tävla emot. Att sitta på Domingo eller Dirty Records eller vad det hette och sippa på en misstänkt rosa hallonsoda kan också tänkas aningen viktigare än att rusa hem och begripa Homeros i en dåtidens Grekland så långt bort att jag måste ta till mina yttersta mellanstadiekunskaper för att inse att "f.kr" betyder före kristus. Men jag kanske var smaaart eller sjävständig som nybliven tonåring när jag satt i mitt ödsliga rum omgiven av Bridget Jones, Linda Skugge, Mats Jonssons "Hey princess" (hittade den i källaren igår!) och åkte till Bengans för att på måfå köpa Yeah yeah yeahs första, och som jag minns den väldigt hyllade, EP. Men sen avstannade jag i min sökarglöd och folk "gick om mig", jag började kolla på Simple Life och The hills och klädde mig i mysdress trots att jag hade rakat av håret vilket folk kanske missuppfattade som ett "statement"...