22 grader and all that, men ändå vårdeppig

Nu kom sommaren och med den detta jävla vemod. Det är så ljust och såhär sent, eller vad är klockan?! Suckar och stönar jag och blir såååå påverkad och kan jag inte bara tagga ner? Vi sätter ute igen, tillbaka på innergården och hundarna löper runt, Viveca Lärn kommer in solbränd med resväskor, barnen skriker och leker och stojar. Jag skriver mitt sista Svenska B arbete om Renässans och Romantik och K och B kommer hit på middag och cola. Chelsea vinner Champions Leauge på straffar och S och O, blir vemodig även när jag tänker på dem. Som om alla känslor äntligen kommer tillbaka, jag som inte varit kroppslig eller känslig på så länge. Månader, år! Efter en långhelg som påminner om den där vidriga sista veckan på varje sommarlov innan man skulle tillbaka till instutionen och man ville dö, dö, dö. Aldrig somna innan 04 på morgonen och det var som om dofter och vanor slöt sig igen, frihetens dörrar stängdes. Fest och K-mässan med mamma och gänget, middagar, sömn. Hur jag hoppas så innerligt att allting löser sig för dig och för oss nu när vi har allt det yttre. J är hemma men hör till sist inte av sig och jag saknar Moseley och karaktärerna, gästpelet jag gjorde i deras liv. Vi pratar med din familj i telefon och jag saknar dem.