Man blev lämnad bland livlösa ting

1. Suttit här hemma ikväll. Gjorde en avstickare mitt på dagen till den lokala lampaffären, där ingen lampa kostade under 2000 kr. Oskar kom hit och vi åt middag och lyssnade på hans favoritlåt, "Gullegubben" med Allan Edwall. "Första gången jag inte gråter när jag lyssnar på den här", sa han och sedan talade han lidelsefullt om textraderna innan de sjöngs och då grät både jag och han en skvätt, så nu har han gråtit varje gång. Ett psyko ute på gården gick in och ut genom flera trappuppgångar, sedan ner i tvättstugan där han tände lyset i 3 sekunder och sedan gick ut igen, fram till mig och frågade "Är du sugen på choklad?" och nu går jag runt och är rädd för någon som vi kallar "The chocolate man", och då genast fnissar man. Varför gå runt och vara rädd för någon som kallas Chokladmannen?

"Socialrealismen!" utbrister O och vi lyssnar

"Älskade, det har gått nästan tre månader nu sen du lämnade mig.
Det otrevliga datum som är liksom glödritat i hjärtat på mig.
Jag har tröstat mig så gott det går med materiella grejjor, för vad kan en människa ta sig till i sorgens ögonblick.
Annat än den världsliga flyktmekanismen.
I min bitterhet ville jag liksom sabba allt som påminde om dig, älskade.
Förlåt, förlåt mig.
Men allt som var heligt för oss, det ville jag paja liksom.
Förstår du? Älskade, hm?

Jaggan den tog kronofogden och innan dess rök mattorna i hallen, vardagsrummet också.
Och Bengt-Lindström tavlan du vet, älskade.
Den som såg ut som en älgolycka, den fick jag bara fyra tuggor för.
Fast du hade gett fem å tre för den det minns jag ju, men så där är det, så där är det när man är desperat.
Man gör taskiga affärer då älskade.
Till och med pekkineserna gjorde jag mig av med.
Det gick liksom inte ha dom nära sig om du förstår.
Deras blickar då som liksom frågar; Var är matte, var är matte, var är matte!?
Jag fick två å sju för Hassan, tre jämt för Lovelace, älskade.
Om du undrar över matchpälsarna var dom är så hänger dom på stampen på storgatan käraste.
Jag låna nio å sju för dom och åkte på en jorden runt cruising för att glömma alltså, ja.
Vad gör man inte älskling. Allt som var du.
Matchpälsarna, jaggan och allt det andra det ville jag liksom utplåna.
Jag försökte bli av med kåken också käraste men det gick inte.

För länsstyrelsen ville absolut ha ditt medgivande på papper.
Där ser man, till och med myndigheterna är på dom tro-lösas sida.
Men nu har jag gått till botten.
Nu är det inte bara bankkontot som är tomt även bitterhetens kalk är tömd som man säger.
Här står jag, pank. Pank utan ett jävla rebus, med den här skakiga folkan.
Beredd på att börja på ny kula tillsammans med dig älskade.
För så är det ju. Att med eller utan mersa så måste livet gå vidare, käraste."

"Det är lite som när du skriver, ni fångar samma känsla, av att det är de små vardagliga tingen som betyder något, som gör det stora hela."
Sen kommer det här, det finaste, som ger gåshud på hela jävla kroppen, det HÄR är det största gestikulerar han för en clueless D som sitter gömd bakom torrents på nätet, som ska fixas "det är nära nu, det är 90% chans, det säger jag bara..." "

"Och i hjärtats kammare, älskade, där längst in i dom djupaste skrymslena käraste.
Brinner kärlekens låga precis som förut
Allt det svarta är borta och glömt

Det skymtar en gryning där natten tar slut
Hoppets ljus är blott tillfälligt gömt"

2. Ser att två vänner i England gift sig. Minns när vi snackade om det, att ni skulle gifta er. Du och jag, S, satt på Jekyll&Hyde i Birminghams mer "flotta" kvarter och vi sa, men shit, då är ju vi i Sverige, vi kommer över för bröllopet, festen, det klart vi gör! Inget snack. Sen gick jag till Wellington med några Skottar jag träffade på tågstationen, ja jisses! Sen hade du och jag den där dagen i Derby när vi gick förbi ditt nygamla jobb och du verkade så uppskattad och glad där, och vi gick till Greyhound och då verkade du nästan sorgsen, jag kunde inte sätta fingret på det alls och det gjorde mig mest rastlös. Sen gick jag till tåget på kvällen och satte mig på den där enorma puben vid stationen, den man inte fattar hur den "går runt" med sina priser och aldrig är det ju någon där. Men de visade någon fotbollsmatch och jag kände mig lugn igen. Men du, nu hörde du aldrig av dig. Men så blir det. Dagar kommer, dagar går. Människor kommer, människor går. Jag FATTAR verkligen det där med att ha sina bästisar och sitt trygga liv och sin sociala sfär, men ändå... det känns mer "sant" att folk kommer in i ens liv och går ur ens liv igen, för det finns så många av oss! Man kan inte känna alla, men desto fler desto bättre. Alltid lär en någon något.

Men grattis på er mina darlings och hoppas livet blir underbart för er.