Jag behöver varken räddas eller våldtas

Det finns speciellt en situation som jag tycker om att försätta mig i, då jag med min ändå ganska ignoranta, lata och priviligerade blick, känner att jag inte vill vara kvinna. Det är ensam kvällstid i offentliga rum.

I förra veckan tog jag kvällstid tåget mellan två engelska städer. Ensam. Det verkar som att det liksom sticker i ögonen på folk. Även äldre personer av motsatt kön. De kan inte förstå. Hur kan jag uppskatta detta? Känner jag mig inte ensam, lämnad, övergiven? Är det inte otroligt... obehagligt?

Jag är aldrig obekväm i mitt eget sällskap. Jag saknar sällan någon eftersom min ensamhet är tillfällig och helt självvald. Ensam på hostel i Barcelona var det inga problem eftersom man där kan försvinna i myllret. I två ganska små städer i England är det värre. Jag ser blickarna coh folks oro. Har jag kommit vilse?

Jag går till det enorma köpcentrumet. Detta då jag trots allt är en väldigt enkel människa som uppskattar kommersiella krafter, skrikiga skyltar och välpolerade golv. Jag tänker gå på bio men ingen film lockar mig. Jag går till Nando's för att äta istället. Servitörens kortmaskin krånglar och han frågar "Had a good friday? Up to much tonight?" Jag mumlar ett lättsamt svar och hoppas att han inte ska ta fasta på min accent och fråga varifrån jag kommer.

Lite innan midnatt går jag tillbaka till tågstationen som givetvis är ganska olämpligt placerad genom en lummig oupplyst allé kantad av tvivelaktiga pubar och nedlagda affärer. Plötsligt är jag rädd men det är en välbekant rädsla som avtar när jag inombords pratar lugnande med mig själv. Det är öde på tågstationen och jag sätter mig i en vänthall vid platform 3-4 och hoppas att ingen man ska komma in och slå sig ner bredvid mig. I sista stund byter ankommande tåg från Leeds mot Birmingham spår och jag springer åt, vad jag hoppas är rätt håll, med en klunga människor. Tåget känns hotfullt med stora lass urdruckna Strongbows i stora drösar, chipspåsar och en doft av något unket. Jag tänker på buss 11C i Birmingham som jag ibland tog från jobbet och hur den bromsade in utanför Weatherspoon i Kings Heath och jag klev på. En alldeles apatisk busschaufför, tre-fyra män med neddragen luva rökandes jointar och hela golvet fullt av kebab.

Väl i Sverige ligger det 10 olästa DN på hallmattan och jag bläddrar fort i var och en för att komma i kapp dagens datum. I en av dem har Lyra Ekström Lindbäck skrivit om Cora Sandel, "I den kvinnliga flanörens blick". Det står att skillnaden mellan manliga och kvinnliga flanörer är stor. Kvinnors rädsla och vaksamhet skärper deras blick. "Den kvinnliga flanörens blick på världen är sammanvävd med självkritik och flyktberedskap."

Jag äger inte min egen vilja och min egen rätt att få ströva runt vart fan jag vill i världen ensam. Ofta tror folk att jag är 7-8 år yngre än vad jag är och jag möter inte mäns blickar länge nog för att faktiskt fullt ut kunna tyda dem. Vad vill dem? Jag behöver varken räddas eller våldtas.