Den bästa historian kommer aldrig bli skriven

Det kommer aldrig sluta smärta mig att de som har den rikaste historian att berätta, aldrig kommer göra det.

Att ha förmågan att kunna skriva och berätta är kanske något medfött eller slumpartat och egentligen ganska ointressant. Säg att jag har den, och så har jag ingenting att säga? Det är plågsamt att veta att mångas upplevelser ofta inte är förenat med ett skrivande liv. Jag vill helst inte skriva en massa strunt. Men jag vill också att de som faktiskt har någonting viktigt att berätta ska inneha förmågan att kunna uttrycka sina tankar, upplevelser, känslor och erfarenheter i ord. Det gör ont i mig att inse att dessa ting inte nödvändigtvis går hand i hand.

Man kan alltså ha ett helt motsägelsefullt liv inom sig, ett liv fullt av händelser som är helt o-troliga, helt sjuka, så speciella och unika..... men ÄNDÅ inte kunna printa ner dem i ord?

Och varför i helvete vill JAG då göra det då?
Vad har jag att säga?

Viljan att skriva  -
det är som någon sa om sin röst för inte allt för länge sedan -

"Jag var född med den här rösten"-

Det finns ingenting att beundra.
Ingen att tacka.
Inget att förstå.

Allting bara är.

Och de som har den bästa historian att berätta,

kommer aldrig att bli lästa