Jag pratar klass

Då Ronny är vuxen och gift med Gunila beskriver han hur de skapar ett hem som ser borgerligt ut. Jättelika läderfårtöljer inköpa på auktionsverk m.m. för att sedan “återvända till barndomshemmets pryttlar”; affischer istället för bonader osv. Här kan man anta att det är svårt att veta vad man har för smak och stil. Vem är man – det är ju trots allt en själv som bidragit till klassresan, men tillhör man fortfarande de traiditioner och det kulturarv man fick med sig när man var liten? Att Ronny nu har mer pengar och har tillskaffat sig mer akademisk kunskap i sin roll som professor gör att han kanske inte kommer ta med sina barn till badhuset som en stor “happening”, och han kommer säkert ha en mycket mer välfylld bokhylla än hans familj hade under Ronnys uppväxt. Kanske kommer maten som tillagas variera och vara mer spännande och adressen och bostadsytan större. Inget av detta är dock en garanti för ett lyckligare liv i sig. Badhuset kanske är minst lika emotionellt betingat och väcker lika starka barndomsminnen som en dyrare, mer ansedd aktivitet. Det är bara förväntningen på lyckan, genom omgivningens blick, som kan förändra hur det upplevs.


Nu ska jag skriva en novell innehållandes sittningar och studentspex!