Din flickvän kan sitta i mitt knä

Julfest. Han vars stil fångade min uppmärksamhet när han bodde granne med oss förra året och som genom en inte så märklig, men tilltalande, slump också jobbar med min pojkvän säger till honom, när vi blir ståendes utan sittplatser: "Din flickvän kan sitta i mitt knä." Det är roligt och hotellet där ett tjugotal först möts har röda väggar och små små spotlights i taket.

Utsikten från piren är nästintill magnifik och då är det ett ord jag vanligtvis inte tar till för att beskriva den här staden. Underhållningen är för någon som inte är så van vid underhållning nästintill förstaklassig och salsakungen H är framåt småtimmarna helt makalös.

 "Han reser mycket, gubben din" säger K och uttrycker sig knappt ironiskt. En anställds fru undrar om jag kommer flytta tillbaka till orten jag kommer ifrån när (inte om) jag köper hus, för "var skulle man annars bo?" Grannens stil är intakt även denna kväll, kanske just för att det ÄR hans riktiga stil och inget halvtidsprojekt. Trots att alla andra klätt sig i något kostymliknande är det inte som att hans klädsel framstår som barnslig eller trotsig. Istället känns det nästan som att alla andra leker vuxna.

Männen jag omger mig med frågar inte mig så mycket men uppmärksammar mig artigt ändå, och det är så skönt att för en kväll bara få vara någons unga flickvän. Jag njuter av det. Det var längesedan de själva brydde sig om universitetspoäng och nästa halvårs byte av sysselsättning. Istället får vi skratta åt grannens efterrättstallrik som bara består av en clementin (prydligt liggandes på just tallriken) och en pytteliten chokladboll. Brasilianskan är också skonad från alltför mycket egenrecension av sitt liv, kanske för att ingen orkar ta sig an språkbarriären. Istället får vi höra om hur hon nyligen slant med en kökskniv och fick skjutsas till sjukhuset. Jag vältrar mig fullkomligt i ett, för mig, anonymt företags framgång och behöver för stunden inte bli påmind om någonting som rör mig själv.
En av de bästa kvällarna på mycket länge.