Do you remember when we went to Kiel?

Ibland vill man bara att tiden ska gå så att man kan få prata om ett minne och skratta åt det. Så att man bara minns det dråpliga. Förväntningarna som aldrig blev men resan som ändå alltid är målet.

Båthytten hade stora likheter med vårt hotellrum i Paris i November. Duschen i hytten var bättre. I Paris utvecklade vi en halvdan lösning som involverade en trasig dörr och en vinflaska. Efter 3 timmars sömn i dånande miljö tog vi del av det alla Engelsmän jag känner hade kallat "a lovely breakfast, a lovely spread!" och gav oss sedan ut i Kiel.

Det regnade ett grått molnigt höstregn och jag kallade det "Stoke on Sea?" "Derby on Sea?" "Borås on Sea??" gatorna var helt öde men sedan var det ju söndag klockan 09.30 också.

Det bästa jag vet är att se något annat. Spelar mindre roll vad det är jag ser. Men jag föredrar att bo någon annanstans. För det är då jag orkar ta reda på allt det där softistikerade som många gör redan på weekends: var ligger det och det speciella museet, uppsöka någon botanisk trädgård, och leta reda på en känd historisk plats där en känd historisk krigare avgjort ett slag mot en annan känd historisk krigare. En speciell kyrka som ser ut som vilken annan kyrka som helst. En utsiktsplats. Ställen där man ska känna historiens vindpustar högtidligt smeka ens kind - men i själva verket vill man gäspa. Och sätta sig någonstans.

Det jag sysslar med är att gå in och ut ur stora köpcentrum och fängslat glo på ansiktsreklam med tillhörande text på ett språk som jag inte behärskar. Jag tittar på den som serverar mig en kaffe och den som serverar mig en öl. Jag kollar på han som står bakom i bankomatkön och överhuvudtaget så älskar jag att ba stå just där just då i just den bankomatkön.

Så! Nu kan vi låtsas att en massa tid har gått. Och jag säger till dig:

Minns du när vi åkte till Kiel en söndag i december? Hela staden var nedstängd. Vi gick upp till Stena Lines boardingdisk och frågade om vi kunde få en taxi till den där kända spritbutiken dit alla åker. Och han vi frågade svarade, "But it is closed. It is sunday." Vi gick in i ett köpcentrum där alla butiker var stängda men där några lokala handlare sålde julrelaterat krimskrams i tillfälliga stånd. Du skrattade åt 2 butikers namn. "Christ" hette ena och "McPaper" hette den andra. Senare gick vi tillbaka till en restaurang du ätit på under en av dina jobbresor och jag läste. "Negresco...?" Vi skrattade åt namnen. I samma veva såg vi ett kafé som hette "CAP&CHINO" och du tittade extra noga på ett överfullt stånd bestående av träskulpturer i en av kyrkorna. Jag googlade en massa barer och kaféer vars beskrivningar online du, till min stora förtjustning, dissade och hatade. "Här hänger alla universitetsstudenter och diskuterar filosofi", vi skrattade. "Här kör vi poesiläsning och cocktails". Vi drack glögg på en julmarknad bara en fjärdedel så stor som Frankfurt Christmas market i Birmingham och klockan 16 hade vi fått nog och gick tillbaka till färjan 3 timmar före utsatt avgångstid. I ett skyltfönster till en sportbutik såg jag en bild på Gomez. Minns du att vi  frös och var så trötta och hur vi ändå skrattade sådär uppsluppet som man gör när allt är så fel men ändå har gått så rätt?