Ibland tänker jag på mina bekanta över nordsjön och jag tänker att jag vill ha det som dem. Jag vill vara hemma med en jävla bebis och slippa tänka på mig själv. Gör jag rätt val, gör jag något nyttigt, gör jag något utvecklande, kommer jag någonsin framåt? Jag vill tassa på den, i sig, ångestdämpande heltäckningsmattan, börja dricka te och göra något jordat. Det är väl för att det egentligen är så långt ifrån mig - som gör att jag vill det. Framför allt orkar jag inte tävla här. Kasta mig ut i havet av kreativitet, nätverka mig till en biljett till framgång. Så jag väljer alltid den hårda vägen ut och gör en totalsväng. Serverar hamburgare till exempel. Det handlar inte om att jag inte tror mig förtjäna bättre, utan mer om att jag inte känner att jag kan identifiera mig med någon eller något särskilt. Jag ser att tidningar fortfarande beskriver vissa kvinnliga former som "apple shaped" och "pear shaped" och jag blir inte upprörd. Jag ser min egen totala oförmåga att förändra något och blir trött på min egen röst innan jag ens öppnat munnen. På så vis är allting totalt meningslöst men det betyder inte att jag vill avsluta detta något. Jag har precis börjat titta på "Keeping up appearances" och det får mig att skratta. Jag gillar att äta och resa. I juni ska vi åka till Belgrad. Det kanske räcker, jag vet inte. Min revolution verkar utebli.