Jag läste i the guardian om han som skrev "The Buddha of Suburbia". Jag har den i min bokhylla. Jag har inte läst den. Han, Hanif Kureishi, skrev att det är slöseri att plugga creative writing , för att det uppskattningsvis bara är 0,1% av studenterna som kan bli någonting inom att Berätta En Historia. Han skrev, att folk skiter i om du är bra på att skriva eller inte, de vill bara komma till nästa sida och nästa kapitel. Sant och inte sant, tänker jag? Jag har läst otaliga contemporary novels vars handling egentligen är nada men där språket har utsöndrat identifikation, och därför har jag omfamnat det. Jag är mer inne på att det du vill berätta är ointressant om du inte har förmågan att berätta det. MEN jag håller också med om att det är slöseri med tid och pengar att plugga creative writing. Självklart är det det. Jag håller med Hanif om att, har du en bok inom dig, så har du en bok inom dig. Har du någonting att berätta så kommer den berättelsen komma ut oavsett om du pluggar eller inte. Mina studenter kan skriva meningar, säger han, men väldigt få av dem kommer kunna skriva en berättelse. Men här avslöjas ju hela sanningen: att det är vem som lär ut som är det viktiga. Skolan är ju bara en exakt avspegling av samhället. Varför skulle det inte vara av betydelse vem man lyssnar på där? Nu fångade Hanif mitt intresse och jag hade kunnat tänka mig att lyssna till honom. Förr tänkte jag alltid att jag bara ville läsa en sådan kurs om det var som i den där filmen av Todd Solondz, "Storytelling" där Selma Blairs rollfigur har rosaskiftande hår och alla sitter kring ett runt bord och grillar varandra på måfå, slänger sig med intelligenta uttryck och är destruktiva och hjälplösa i sitt skrivande. Istället fick man nöja sig med verklighetens skola som bara föder en fet självcensur. Men även från mitt håll; att det aldrig kan få komma någon ny kritk? Ett nytt perspektiv, överhuvudtaget någonting nytt att säga?
Vet ni hur mycket det tröttar ut även mig?
No comments:
Post a Comment