en stundande sommar

min fästmans barndomsvän är ihop med en engelsk celebritet och jag följer deras resa till cotswolds efter att något stort och hemskt hänt deras familj. jag minns eftermiddagar på soffan i birmingham framför made in chelsea och geordie shore. det känns som samma sak. jag ser dem dricka bloody marys och äta ost och soppa och umgås med hästar och varandra.

går på bio och ser "bad neighbours" och slutar hata zac efron. skrattar åt hjärndöda skämt och utmanar säkert inte mig själv. ser swedish house mafia dokumentären "leave the world behind" och det ska vara gött att leva.

zlatan röstade inte i eu-valet och det "visste" jag. man kan tycka att det är dåligt, precis som det är lika dåligt med alla andra miljoner svenskar som inte röstade. men är det inte de som inte tillrättalagt sig själva på grund av en förebildshets som man gillar för alla deras brister eftersom de är som folk är mest? alla som "gör slut" med kändisar när de inte lever upp till förväntningarna, har ju tillskrivit dessa en massa önske-egenskaper och blir besvikna när kändisarna inte lever upp till dem. en av de saker som förvånar mig mest:
folk vill hellre leva i falsk, påklistrad sanning än den faktiska sanningen. den fula, lata, obekväma sanningen.

på torsdag kommer min brighton-vän hit och sover på madrass på vårt golv.

min bror