Stay with me

Nu har vi varit på bröllopet som ingen kunde föreställa sig för fyra år sedan och som därför var så speciellt att bevittna. Även om bröllop inte på något sätt markerar förändring eller succe för mig, så gör det det för dem. För honom, K, är man ämnad att bli så överraskad och tacksam. Men de känslorna uteblir lätt när man varit med under de serier händelser som lett fram till den stora finalen. Allt ter sig plötsligt naturligt. Jag hade aldrig kunnat tro det här då, när han utmärglad satt och sov i soffan i Blythe. Detta blir hans oväntade, hans revansch.

Din hire car, en volkswagen golf, som utsmyckas med en stor grå rosett. Mot kyrkan där Gud ska ge er sin välsignelse.

Så vilka var där? Den förlorade morbrodern som inte ens fanns för fyra år sedan. Han som alla älskar att hata. Som drack sin sista drink med slutna ögon. Han som bara dök upp en dag, pank och kanske till och med på rymmen från någon. Barnen, som är så olika barnen jag ser här. Den rika chefen, klädd i något tight och gult, som skrek till mig över gången efter ceremonin i kyrkan, "Are you from Sweden?" Hon som langar över lådor med champagne och ekologiskt vin "that doesn't give you an hangover", hon med huset fullt av Rolex och Cartier. Kusinerna från sydkusten, uppklädda till tänderna och något malplacerade här i norr, bland tiaror och glansig fejksammet. 

_

Det är två dagar senare när vi sitter i the conservatory och luften är tjock av rök. På TV:n pratar en komiker från Skottland om hur man i hans bekantskapskrets nu skickar runt ett barn, som man förr skickade runt en joint. Jag går och lägger mig och är lycklig av återhållet skratt över alla våra interna skämt om alla människor vi delar, som vi ser på med vår blick och som vi tar oss an helt ensamma, tillsammans.

Det är en halvtimme senare som du rusar in i vårt sovrum och jag ska precis säga något argt om att jag sov, när jag hör fruktansvärda skrik och gråt och jämmer. Ambulansen kommer och jag ligger i sängen och gråter stilla. För att jag är rädd. 

Dagen efter på väg till sjukhuset parkerar vi bilen i Longton och tar en promenad genom en bortglömd, nedsläckt och sliten del av staden. Här kostar alla pommes och baugetter och pizzor 1 pund och här finns det tobaksaffärer istället för topshop. 

"Min andra gång på ett sjukhus i England", tänker jag och glömmer bort de 8 månader jag jobbade på ett. 

Vi står på WH Smith och fingrar på en pocketutgåva av "Philomena", tänker att vi kanske ska köpa den till henne. En bok vars handling inte är helt olik hennes egen bakgrund. I cafeterian äter vi någon slags sunday roast och dricker mineralvatten. 

Det är en sorglig tid att lämna. Vägarna är lika tomma som Sveriges, klockan 2 på natten genom Leicestershire och ner mot Essex. På forest east services stannar vi och köper en krispy kreme. "I so wouldn't have picked that one", säger du när jag delar en donut med choklad och strössel. Det är bara vi och två tjejer där inne. De skrattar och fyller en hel kartong med krispy kreme. Du startar motorn och tjejerna kommer fnissandes emot oss. I mörkret glöder deras cigaretter.