N och L står på terrassen och ser ut som rockstjärnor i runda brillor och skinnpaj.
Jag har kommit att tycka så mycket om dem, men såklart inte berättat.
Jag känner mig urvattnad, jag är Clay i Less than Zero.

Om man berättar händer det här:
Man slår sig ett tag med analyser, teorier, floskler, en dos chock, en dos självklarheter.
Sedan fortsätter livet.

Om man inte berättar händer det här: Livet fortsätter.

Det finns ingen sanning, ingen hjälp och ingen lindring.

There is nothing to say. Except, I love you til I'm dead.

Den här natten är kanske den värsta. Jag har sprickor under foten och i handflatan. Jag andas oregelbundet och när du håller om mig säger du att mina muskler rycker.

Det är ett mörker som återkommer nu. Jag går runt i pride paraden som i en dimma på grund av en dröm jag hade natten innan. En dröm som ingen kan stå till svars för. Jag försöker tänka på det som var innan dig. För att ha något annat, som även det är verkligt, att hålla fast vid. Jag kommer bara på det där som jag tänkte på som 7-åring i stolen hos tandläkaren, stirrandes på ett bokmärke med Snurre Sprätt: Liseberg.
Då som nu tänker jag tomt och pliktskyldigt på något "annat", något "kul".

En bild på mig tagen utan blixt i ett mörkt rum kl 03.00.