Into this heat

Snart tillbaka till Barcelona. Kanske något mer intresserad av sevärdheter nu än år 2007 - när jag motvilligt lät mig släpas runt stadens uppenbara skönhetsanhalter med Jack från Ipswich. Det finns 4 låtar jag alltid lyssnade på i min iPod shuffle. På morgontuben från Horta: Lily Allen - Naive. I tron att jag var så mycket mer självdestruktiv än vad som nog faktiskt var fallet. På vår stora takterass med utsikt över masten: Arcade Fire - Tunnels. Det var på riktigt magiskt. Det sprakande bruset och San Miguel mot läpparna. På ett regnigt Ramblas, sådär när det äntligen regnade: Tupac - Changes. Och så lite Moldy Peaches. Vad lyssnade jag på alla stekheta morgnar när jag promenerade från Para-lel genom Raval då? Jag minns inte det. Jag kommer bara ihåg tjuren som markerade att jag kommit halvvägs, och den franska flickvännens kärleksbrev till min sängkamrat. Kanske var min iPod urladdad efter nattens bravader och allt jag ändå behövde var en juice på något lagom anonymt kafé med air con.

Alla minnen jag flitigt antecknade i realtid för att sedan få online efter ett besök på mitt lokala internetkafé i Vallcarca. Som sedan försvann en höstdag fyra år senare i vår lägenhet i Birmingham - när en exjunkie med grov accent, drickandes 4 pints vatten på en timme, lagade min laptop och frågade om det var något jag verkligen verkligen ville spara. "It's OK" sa jag med blicken riktad mot TV:n som visade "Män som hatar kvinnor". D betalade honom och sedan dess är min dagbok borta. Jag valde det själv, utan att tänka mig för. POFF - gone!

Jag läser Julia från Colombia. Fantastisk är hon. När hon skriver att folk kallar henne modig. Men att modig är väl de som gör saker de inte vill göra - som måste göra vissa grejer. Hon har valt allting själv. Äkta hippie är hon, och jag hyser sådan respekt för henne. Hon skriver på ett sätt som gör mig osugen på att åka till Colombia, och då lyser det ändå igenom hur mycket hon själv älskar det och hur hon ser landet som sitt hem fullt ut. Men det är just det - jag gillar ju inte henne för att hon är som jag är, utan för att hon är som hon är. Jag älskar hennes totala avsaknad av indignation. När hon skriver om byn där hon bor träder en bild fram av ett ställe som inte hade kunnat existera sådär fullt ut i ens blotta fantasi - men som bit för bit växer sig så levande och verkligt i hennes ord.

Och så går vi genom juli i kvävande hetta. Efter jobbet och alla fester och häng ligger jag i sängen och svettas och ser på dokumentär efter dokumentär om Israel och Palestina. Samtidigt som jag - det här går ju nästan inte att skriva utan att skämmas ihjäl -dricker kolsyrat vatten ur min rosa sodastream flaska.