_*_*_*_*_*_

Jag går runt i det nyrenoverade stadsbiblioteket med en dyster dokumentär om landets obegripliga bostadsbrist i lurarna. Lika lite som jag vill att hösten ska vara på intåg, lika mycket är den snart här. I den trötta dvd-avdelningen ser jag en krokig mans läppar röra på sig, och jag tar ut lurarna. Han frågar mig på engelska: "Is this in alphabetical order?"

"Thank you."

När jag går ut på gatan förbereder några scenen för det där kulturkalaset, och jag går lika villigt som motvilligt upp mot Viktor Rydbergsgatan för att passera lägenhetsporten där du bodde, då för sex år sedan.

Minns befrielsen i att varje morgon kliva rakt ut i stadens nedslitna förlegade hjärta och bakom mig lämna dig, som inte kände staden alls. Hela tiden betraktandes anonymt, på avstånd. Att vara med dig då är som det är att vara uppe i luften nu. Lösryckt från alla sammanhang, fri.

Jag känner igen den stundande hösten på så vis att jag inte trivs under dagen. Dagen är som en kommunal tvångströja och när kvällen kommer, så för den med sig sin sedvanliga glamour. Om än falsk, så verklig i sin blotta känsla.

Över skype pratar vi med din bror och hans fru, det var så länge sedan sist. Det är en och en halv timme av.... om inte lycka, så avkoppling - så nära jag kan komma verklighet och verklighetsflykt på en och samma gång.

Din morbror har varit i Valencia och kommit hem med utan sina framtänder.
"Can't believe he's had them this long!" skrockar ni samstämmigt och än roligare blir det när vi får höra att han skyller allting på en strandgrillad majskolv. Tydligen var det en sådan som fick tänderna att trilla ur hans mun. Jag tittar på din bror för sjuttioelfte gången och ser äntligen igen -  vad jag tyckte mig skymta även då för 4-5 år sedan.... hur attraktiv han kan vara. Hur fin han verkligen är. Hur mår nana, och G och C och P och J och alla alla alla alla alla. Om vi ska gifta oss i England, ska jag köpa klänningen där då också? När, när, när. Min fot somnar och jag bryr mig inte. Timmen senare vid köksbordet, jag drar av bandet på min wedding planner, och antecknar något. Vi kan bestämma ett datum nu, säger du. Hur långt framåt sträcker sig mobilens kalender? "Forever" säger du. "Til year 3000?" frågar jag klentroget och med det är allting glömt, förlåtet och begravt.
Kvällen, bråket, fisksoppan, augusti, staden - allt jag på något sätt hatar.

När jag står på övergångsstället jämte El Corazon blåser vinden allting till liv och himlen är mörkgrå.
Jag lyssnar på "Chans" med Kent och när jag går, så går jag liksom plötsligt utstuderat.

Äntligen! rusar rösterna i mig -

Jag vet knappt själv vem som är jag.

Och vem som är den som bara vill skriva något.