Coventry baby

Jag drömde om Coventry inatt. En stad så enkel att glömma bort. Vid hållplatsen närmast vårt hus gick det bussar till Moor Street, Kings Heath, Solihull och - Coventry via flygplatsen. Medan alla andra destintioner var mer eller mindre lockande av olika anledningar, så var Coventry det stora frågetecknet, det svarta fåret. Having said that, så var vi där ibland. Det är den enda staden jag varit i där ett IKEA tornar upp sig mitt i stadskärnan. Tar över alldeles, likt Westfield i Derby. Kanske ännu ett tecken för hur britterna ser stadskärnor som ställen dit man åker för att göra konkreta ärenden, inte för att bo. Så många minnen av att ta bilen någonstans till stora shopping områden med Carpets eller Comet eller Boots eller Next eller Argos och parkera under en askgrå himmel. Ett brittiskt Kållered.

Dawn och Sue var med i drömmen. Jag satt nedsjunken i en stol någonstans och åt "pommes frites i svampsås". Instinktivt ville jag inte bli påkommen men de såg mig och kom fram. Dawn hade bytt jobb, men inte Sue. Såklart. Det fanns så mycket jag ville fråga. Om Renata, och barnet. Om cheferna på Brindley Place och om mannen, den röflammiga elektrikern. Om livet, böckerna och alkoholen. Att minnas när jag och Sue gick genom Paradise Forum mot Colmore Row i ett Midlands som äntligen blivit stekhett med brinnande asfalt och avgaser, en värme så malplacerad i ett storstadslandskap utan havets frihet, ingenstans där den kunde ta vägen. Stadshetsig värme som blev  personifierad genom alla de välklädda män i slips och kostym som skyndade fram vid Snow Hill Station (till jekyll and hyde - one pint, two pints) Allting verkade som i ett stort avstannat surr. Lidande, dödfött och obekvämt.

Varför tragglar jag allt det här? För att jag bara kan skriva om saker jag har upplevt. Min fantasi sviker mig och jag lever torrt och krasst i en verklighet som jag ironiskt nog ofta vill fly ifrån. Att skriva det här nu är bara ett sätt att minnas. Inte mer, inte mindre.

Jag hastar mig som vanligt igenom saker. Om jag ställer en fråga till någon och hör på svaret att det är något jag redan förstår och kunnat gissa mig till, så skyndar jag mig oartigt vidare. När jag läser en bok jag älskar så ligger pekfingret ändå på nästa sida, redo att när som helst vända blad. När jag någon enstaka gång går på en konsert som jag faktiskt njuter av, så längtar jag ändå till det att den tar slut. Så mitt sätt är väl då detta. Att minnas i efterhand. Känna mig lättad för att jag trots allt supit in det ingen tror att jag kunnat känna eller uppleva i mitt ivriga hetsiga jag. Först senare framträder allting. Jag ser räven som skuttar runt på en övergiven parkeringsplats mittemot vårt hus. Allan i huset bredvid, när han sätter igång bilmotorn och den låter länge och jag ligger sömnig och insvept. Då när frosten kommit även till England och alla män som står på rad iklädda mössor, med isskrapor i högsta högg. Tystnaden som breder ut sig över vår estate, så lik alla andra.