Mamma skapade mig

När de rappar och alla skriker står jag tyst. Det är så lätt att inte gunga med kroppen. Vad vet jag ens? Jag har ingen ingen ingen som helst aning.

Jag går på välbekanta men oälskade gator. Jag tänker att det kan ju inte finnas någonting värre än det som är välbekant OCH (ändå samtidigt) oälskat? Det är som att man försökt och försökt och försökt och allting har riktigt visat sig, och ändå misslyckats.

Jag vet inte. Det är känslan av brist på engagemang. Men också brist på tillit och hopp. Jag hyser ingen tro om att det här någonsin ska kunna övertyga mig, kunna anspela på något, alls överraska mig. För länge sedan har allting visat mig sitt fula tryne.

Så säger någon, helt korrekt, "Men det är ju du som bara känner så här, det är ju bara en känsla, det är bara någonting du tror eller tycker!"

Exakt. Men så mycket mer sant för det.