Nu längtar jag efter något verkligt igen. Liv där folk inte har tid att sitta och teoretisera. Jag håller i tanken med så mycket om individualiseringen och självförverkligandet att jag missar vad jag egentligen saknar och vill ha.
På jobbet en växande irritation när jag ringer folk och de skrattar åt saker som så uppenbart inte är roliga. En man håller en uttröttande monolog i en kvart på sådan där grov göteborgska som man aldrig har om man kommer från Göteborg, utan en närliggande stad.
Varför klär ingen upp sig här? Alla trivs så bra som håglösa. Jag kan inte minnas när en kille (man- fast finns de?) attraherade mig här senast. Har det ens hänt? Nej, männen får importeras.
No comments:
Post a Comment