J x

Jag tänker på när Jack var i Sverige och hälsade på mig. Han kom efter en lång mejl-korrespondens som jag av rent litterära skäl alltid såg mycket fram emot.Vi träffades i Barcelona år 2007 när jag dejtade hans tillfälliga vän som var en betydligt mer ointressant, bortskämd, snål, drogad och "fransk" (inte bara i nationalitet, men också i sätt) typ. Jack var intresserad av mig. Jag var intresserad av honom också. Som en vän.

Bodde hos mamma när jag kom hem igen, började umgås med en massa "trygga typer"- sådana killar som oreflekterat tog 4 veckors semester i juli, slavade om dagarna och som "söp" (med just det ordvalet) varje fredag-lördag. Jag längtade efter det och älskade dem.

När Jack kom kände jag direkt att det var fel av att vi skrivit sådär flirtigt och insinuerande i mejlen. Jag ville bara vara vän. Och här i Sverige var jag plötsligt så mycket mer osäker och tillrättalagd. Vi bodde hos min mamma och han hade köpt en flaska Martini till henne på flygplatsen. Min säng var 160 cm bred men det var inte helt lätt att låtsas som den var för stor för mig att hitta fram till honom om natten - när han visade att äntligen, skulle han få hålla om mig.

Jag jobbade i ett jävla dagiskök då och kom hem på eftermiddagen. Det var en sådan tryckt stämning, jag försökte låtsas som ingenting. Minns att jag satt på golvet med datorn och letade musik på iTunes, låtsades vara upptagen. Jack gick ut och handlade och lagade mat. Han hade varit och rest runt ensam i södra Europa och jag älskade varenda ord han skrev till om de platser han besökte och de människor han träffade. Det var länge sedan han varit hemma och han såg väl hur oimponerad hela jag var, hur jag kanske till och med kollade på honom med avsmak. Jag minns hans exakta ord, när han sa:

"I am sorry for wearing this hideous pink shirt. It's what I have left that is clean."

Det som följde var en, såhär i efterhand, olidlig utekväll - som involverade att jag åkte hem med en av de "trygga killarna" och lämnade - övergav! smet! bara stack! - ifrån honom helt ensam där han var bland mina vänner.
Han letade sig tillbaka till min mammas lägenhet och knackade på dörren hos henne klockan 08 på morgonen för att packa sina saker och åka till flygplatsen.
Se om det fanns någon avgång, någon biljett tillbaka till England.

Jag kom insläntrandes vid 12-snåret och mamma såg oroligt på mig. I rummet, som jag minns badade i sensommarsol, låg det liksom filmiskt ihopknycklade A4-papper överallt. Jag satte mig likgiltigt på sängen med dunkande bakfyllehuvud och läste långsamt vad som stod. Sedan duschade jag och städade och kände ingenting särskilt alls.

Jag har tänkt på det här då och då genom åren. Verkligen funderat på förlusten det innebar. Och hur det kommer sig att det var någonting jag just då ställde mig så avmätt och obrydd till. Sanningen var inte att det var betydelselöst för mig, tvärtom. Jag ångrar än idag det verkligt ohyfsade beteemde och de ogenomtänkta handlingar som ledde fram till att han aldrig mer vill ha kontakt med mig.

Jag har inget bra svar på mitt agerande. Jag vet helt enkelt inte. Jag tyckte väl bara att allting blev för krångligt. Jag ville väl bara bli uppskattad av någon lagom hjärndöd och vanlig, inte längre försätta mig i kniviga situationer och triangeldraman.

Jag kan inte hitta en annan förklaring än att jag var dum i huvudet och ångrar mig. Den här historien har kanske hjälpt mig på det sättet. Att förstå att ingenting är svart eller vitt, att allting är komplext och att vissa saker bara är, vissa handlingar bara görs, vissa konsekvenser bara blir.

Om jag gjorde rätt - varför tänker jag på det idag då? Varför känns det som att det var han som vann och jag som förlorade?

Miss you, M x.