Universitetet lockar fram så mycket känslor av leda och trots i mig. Alltings homogenitet. Alla sitter i en jättestor grupp och upprepar sig. Slickar förnöjsamt och tacksamt i sig detta att Alla Är Likadana. Agerar bekräftande och ser så lyckliga ut när deras snarlika analyser avlöser varandra.
Jag vill bara jobba som strippa eller servitris, rösta blankt, bränna alla pengar på utemiddagar och rymma med en macho 45-åring. Bort från den här gråa, likriktade ofriheten.
1 comment:
En del av en vill också informera alla dom där om att man känner så. Inte för att chocka, utan mer för att "vidga vyerna" liksom. Som i att "jo, jag kan tycka som er, men jag känner också såhär". För det känns som att många tror/tänker att man måste välja riktning och gå åt ETT håll, inte flera? Det tankesättet ger en panik.
Post a Comment