England yet again

H dejtar en kille som klagar på hennes filmsmak. Hon har ersatt rödvinsdrickande filosofer med en persisk ingenjör som jobbar på Volvo. Hon vill se "Min stulna revolution" och han vill se "Hangover 3". Äntligen kommer ledigheten efter veckor av totalt ofokus från min sida.

Så blir det jul igen. När jag böjer mitt ansikte ner över handfatet för att tvätta mig ser jag att vattnet färgas rött. Jag tittar förvånat upp i spegeln. Varmt blod rinner från näsan in i min mun. Dagen efter - samma sak. Lutar mig tillbaka igen och sväljer klunkar av blod.

Den där känslan av blod som rinner utan att något gör ont.

Mellandagarna är ändlösa och långsamma, hotfulla och ödesdigra.
Hela dagen undviker jag att packa. Från fönstret ser jag barn som åker pulka på Ånäsfältet i den täta snön. Sedan ligger jag på sängen i flera timmar och sover. Flyget till England är försenat och vi landar inte förrän långt efter midnatt. Jag läser en otäck bok och i flygplansgången passerar vi två föräldrar. Pappan skakar oroligt till sin son som är blöt av kräks och verkar ha skrikit sig okontaktbar. 35 mil från vår slutdestination. Samma unga polska jobbar natt på Costa på flygplatsen som de senaste 30 gångerna jag landat där. På nyheterna varnar de för att ge sig ut i trafiken om det inte är absolut nödvändigt. Vi kör ut från Hertz parkering 01.45 och 4 km senare är vi på Birchanger Services. En amerikanska checkar in framför oss. I hissen pratar vi glatt om den trevliga receptionistens potentiella sexualitet och när jag väl somnar gör jag det trygg och älskad.

D kör runt i sina gamla kvarter igen. Som så många gånger förut. Visar mig var han bodde, var G bodde. Gatan är full av snö och is. Klockan är knappt elva men alla sover. Bilen kryper fram och det känns som att han är ett spöke på visit. Ett spöke från det förflutna. Jag vet precis på vilken liten höjning i marken det kittlar i magen när han kör gatan fram mot Moira. Jag vet exakt på vilket krön det är. Mina mungipor drar sig uppåt bara vi närmar oss. Jag vet det både i huvudet och i hjärtat.

L och N har flyttat ihop i ett hus i Branston. H vill flytta in hos dem, för en verkligen satc-effekt, men "she can't just leave her kids." De underhåller oss med en rad komiska historier. På semester i Turkiet - L blir kär i en kille som heter "Farty". N tar med sig Sainsbury's magazine och river ut en sida om hjärttransplantationer till nurse L, med baksidan "Do you have a dry vagina?" På kvällarna ansluter fler och fler till deras sällskap. De utbyter boktips. L's bok råkar heta "Be awesome!", "Everyone thought it was a self-help book."

På Bulls Head ramlar L in i R. "He looks JUST like Austin Powers. And all these different shades of brown. Brown shirt, brown jacket, brown trousers, brown shoes, brown socks."  Han berättar en rad ovidkomliga historier om vad som hänt sedan sist. Han har skaffat katt. Och börjat med välgörenhet. L tar vinflaskan och går till bordet där N och H väntar. Allt R kan höra från deras båt är tre skrattande hyenor: "Cat! Hahaha. Charity! Hahaha."

Nyårsafton i Liverpool. Känns (inte) som för tre eller fyra eller fem år sedan i Manchester eller i Nottingham. Hotell Campanile stinker av cigarettrök. Lampskärmen är bränd och möglig på sina ställen. Utsikt mot vatten och industrier. Det är milt, nästan varmt. Grått. I den upplysta korridoren med stained carpets studsar unga tjejer runt på höga klackar och skäller på sina killar.

Resturangen - prosecco, jordgubbar. Inte prata om det. Vi fortsätter in i natten. På heebie jeebies överfulla dansgolv trängs soldatfrisyrsbeklädda killar med blonderade tjejer, alla så snygga. Jag tycker om att de har brytt sig om att klä upp sig och att de inser det enkla i att de blir mer attraktiva efter 4 sprut David Beckham eue de toilet.

Utomhusbar på en överfull gata där alla är klädda som för en juninatt på Teneriffa.  "Vilken jävla upplevelse!" skriker jag oironiskt vid blotta åsynen av fulla halvnakna nordbritter som vräker i sig hot dogs och shottar från brickor runtburna av servitriser. Hjärnan som så skönt bara stänger ner när Will.I.am dånar från högtalarna, på väg ned för en silvrig trappa mot toalettbås som aldrig besöks av mindre än tre tjejer samtidigt.

Klockan 4.00 på en närliggande pizzeria. Polisen sätter handfängsel på en man som några tjejer just skrikit på. Efter några dagar på den förutsägbara om än vackra engelska landsbygden är detta en befriande skitig syn att avnjuta maten till: tjejer som givit upp stilettklackar och istället knallar runt barfota i januarimorgonen. Någon spyr i en papperskorg bredvid mig. Poliserna är tålmodiga. De hämtar ölflaskor i kön för att återvinna tvärs över gatan. De skakar de händer som bjuds dem innan de skyndar för att avfärda ett par av alla de slagsmål som utbryter inom vårt synfält. Vi går hem till det stinkande hotellrummet med kameran full av foton på ett okänt par som tittar på fyrverkerier vid Albert Docks. Jag suckar och klagar i mina klackar.

Morgonen efter är ett sådant där sällsynt ljuvligt minne. Stanken av andras cigarettrök har tilltagit i vårt hotellrum. Rummets skeva utrustning har gjort att vi sovit natten i varsin enkelsäng som omöjligt gått att sätta samman tack vare ett litet furobord i mitten. Jag vaknar och drar isär gardinerna och ser en regntung himmel. Hoppar ner bredvid dig i din trånga säng.  Vi kommer fort. Klockan är tjugo minuter i latest check out och det är den 1 januari 2015 i Liverpool, Merseyside.

Jag tänker aldrig någonsin vara tillsammans med någon annan. 
Och definitivt inte någon som inte kallar mig darling, honey, sweetiepie och angel.

Jag tänker aldrig nöja mig med mindre.

No one can love me as much as you do.