Grejen med serier som Friday night dinner och Gavin & Stacey är att England verkligen är sådär. I svenska motsvarigheter, av vilka det knappt finns några, är allting antingen otroligt putti-nuttigt eller jättetragiskt, med grått väder och mord och genuint sorgsna miner. Det finns en familjär stämning i engelska serier och i England, som genomsyrar hur de berättar något. Ibland möts det engelska och svenska berättandet, som i Mäklarna när Kjell Bergqvist får sova på golvet hos en turkisk kioskägare, men i Sverige blir det alltid någonstans melankoliskt och deprimerande. Komiken kommer alltid sist. I Friday night dinner är det så mycket som stämmer. Mamman som lagar middag, och himlar med ögonen åt sin man "your dad". Allt det som i svensk serie hade porträtterats som ojämlikt och därmed sorgset, är här bara glättligt och mysigt. "Det är bara en serie, bara på låtsas", tänker man - men det är också en så otroligt stor del av den engelska verkligheten. Interiören med skåpsluckor i fräscht trä, beige heltäckningsmatta, väldukade bord med fejkade kristallvinglas. Väninnan som kommer över och mamman som hetsar hela familjen att titta på hennes klänning, träffa hennes nya man, hihihi. "I wish I had girls instead!" Konversationerna som raljerar över hur mycket de hatar (älskar) könsstereotypa normer. Funktionalism i sitt esse!
Det är också mångsidigt, man ges tillåtelse att vara udda inom vissa ramar. De uppmuntrar gästvänlighet och awkwardness, för att allt det är mänskliga funktioner. Family first. När de i Sverige filmar en grå motorväg eller ett hem där någon knackar på för att upptäcka att allt inte står till som det ska, ägnar de sig i England åt att garva. Having a laugh, having a laugh, having a laugh.
I hindsight, är det en av de sakerna som på riktigt gjort mig lycklig i livet. Att upptäcka att mitt England är precis som de serier jag kollar på. Under ensamma rödvinskvällar i Göteborg.
No comments:
Post a Comment