Plötsligt behöver jag poesi som vore jag 15 igen. Alla dessa år utan. Då jag mest läst dokumentärer, biografier om länder långt borta. Något om arga feminister. Nu vill jag ha Elizabeth Smart och Karin Boye. Nu vill jag att allt ska räknas. Läsa att någon annan också känner att varje känsla kan leda till beslut på liv och död.

Jag står på antikvariat och i välgörenhetsbutiker och låter ögonen studsa bland hyllorna, som om jag letar efter en Stor Sanning bland alla bokryggar. Jag river i lådor, sitter på huk och snurrar på skrangliga ställningar. 

Läser att Maria Hede kallade sig "litterär terrorist" och skrattar inte ens.

Sedan får jag skickat länken där IS bränner en pilot levande. Jag tittar inte på den men jag funderar ändå. Det här omkullkastar allt vi har lärt oss, om vad det innebär att vara människa. Överallt teoretiserar och spekulerar vi om religion, krig och hämnd. Men ingen försöker förstå hur det ens går att förena de här gärningarna med att äta, sova och säkert också älska. Det hade kunnat vara ett brutalt konstverk - för i konst ska allt vara tillåtet -om det inte vore för att det är verkligt.