Jag läser Teju Cole om livet i Lagos. Han beskriver i en scen hur två bilar krockar med varandra. Förarna flyger ut och börjar direkt att slåss. Ett rutinmässigt slagsmål, som att det förväntas av dem.
"Life hangs out here." The narrator menar att det är ett motbjudande sätt att föra ett samhälle, men att han för ett ögonblick tycker synd om alla dessa skribenter och författare i USA som bara kan ta inspiration från sina händelselösa medelklassliv.
"Writing divorce scenes symbolized by the very slow washing of dishes." Han säger att om John Updike hade varit afrikan hade han vunnit nobelpriset för tjugo år sedan.
"I feel sure that his material hobbled him." Jag tänker på det där ofta. Att jag ser samma saker, gör samma grejer, tänker samma tankar, till och med reser till snarlika platser. Att jag kan skriva, vill skriva, men att jag måste sätta mig i nya kontext hela tiden. Utmana all denna rutin, så att texten förekommer mig och inte jag den.
Så att texten mer skriver sig själv.
Men sedan belyser han den nästan ironiska omöjligheten i det hela - att även om Lagos är så fullt av liv, historier, observationer att göra, så går det inte att där finna ro att vara kreativ. Där det finns tid och utrymme att skriva ner hur man upplever sin omgivning finns inte detta virrvarr av liv, och tvärtom.
"... yet must hoe the same arid patch for stories."
1 comment:
open city?
Post a Comment