Hälsar på farmor som är 89 år.

Det förvånar mig att slutet på livet känns så fjuttigt, så simpelt och odramatiskt.
Alla som distanserar sig från en som i en artigt spelad lek.
Slutet på livet handlar bara om, likt livet självt, pelargoner orkidéer kaffe och broderier.
Det är som att.... varför göra sig till, varför fråga något man alltid undrat.
Döden är oundviklig, biologisk, inte mycket att orda om.
Varför skulle slutet på livet vara annorlunda än själva livet?
Allt man tillskrivit sådant värde, som nu bara är borta.
När farmor är ledsen bläddrar vi i lokaltidningen, fokuserar på vårens första krokus,
tittar i gamla fotoalbum på barn som kisande gör peacetecken mot solen.

Det blir så påtagligt: livets meningslöshet, allt som en enda kosmisk oreda,
att det inte går framåt som man tror utan sidledes, uppåt, nedåt, baklänges, kors och tvärs....

Slutet som en enda stor suck.