Ibland känns ensamheten som då man kommer upp från tunnelbanan vid Drassanes när det precis börjat regna. Uppgången närmast Colombus, där ramblas öppnar sig mot hamnen. När det är en anonym vardag och den enda planen är att flanera runt utan plan. Flip-flops som halkar och smackar mot asfalten. Horder av ungdomar som springer kors och tvärs för att undkomma regnet. Det luktar av allt: hetta, cigaretter, gräs, grill, sololja, sprit, avgaser, tvätt, hundbajs, sopor, parfym. Säkert något mer, typ kaffe och heroin. Man börjar huttra i höjd med McDonalds, bredvid män med blöta dragspel och sorgligt uppklädda kypare som försöker hejda hala bordsservetter från att flyga i vinden. På Starbucks där högljudda amerikanskor överröstar den stirriga, intersägande högtalarjazzen. 

Ibland känns ensamheten nästan exakt så.