Grattis på födelsedagen älskling

Det är din födelsedag idag. Den trettiofjärde.

Jag vaknar och gråter och det känns skönt och lite ovant. Nu när jag har börjat kan jag inte sluta. Jag sitter på vagnen och lyssnar på Kosters Klippor, med suddigt synfält. Jag går in på bibliotekets handikapptoalett och glömmer av hur länge jag står där. Det finns en oändlig hopplöshet i gråten - att det fysiska tömmandet av vätska också det är totalt meningslöst och inte leder någon vart.

Tårarna trängs om att få rinna varje gång Josefin Nilsson sjunger:

"Om jag sluter mina ögon, kan jag se ditt ansikte
På ett nött fotografi som bleknar bort
Jag kan nästan höra rösten, när du ropar efter mig
Genom dimman efter alla år som gått"

Igår sa N till mig: "Han har gått ner så mycket i vikt, och han känns som en helt annan person."

Jag vet då, och jag visste nog innan också, att det inte fanns någon avsikt med de där handlingarna. Att du älskar mig med hela ditt hjärta och att du alltid har gjort det. Du är starkare än du tror, men det känns som att du håller på att dö inombords, du ligger i sängen på ditt hotellrum i Bahrain, i din svarta Meshuggah t-shirt och du är väl solbränd och lite avmagrad och jag tror att du är skitsnygg. Hur mycket kan man förbruka en annan människa, hur djupt kan man känna någon till det känns som att man inte vet var man själv tar slut och den andra tar vid?