Jag vet inte längre vem eller vad det är jag saknar. Solen och graderna har stigit. Jag skickar in en uppsats och hämtar ut en annan. Jag förstår inte den positiva feedback jag läser, är de fulla?
Märker de inte att jag inte haft huvudet med, att jag inte förstår vad jag pratar om?

O och jag tar en kaffe. "Vad tror du, vad tror du, vad tror du?" säger jag och han ler och säger att han tror samma som mig, suckar lite, ingen ide att anta. Bordet är smyckat med den italienska flaggan och det livar upp.
(Igår hörde jag en grupp romska migranter på knagglig svenska be bibliotekarien om hjälp att köpa en flagga online. "Jag kan inte hjälpa er med det, det får jag inte. Om jag gör fel vid beställningen så sitter ni där med en hel flaggfabrik sedan.")
Vi går in i kyrkan - jag har redan glömt av vad den heter - där inne är det storslaget och jag prövar att känna, jag tänker: "Wow, vad mycket man känner här inne!" Det sitter en ensam kille i en av bänkraderna, O säger att han kanske ber om ursäkt för sina "homosexuella tendenser". Han ger mig två broschyer om jourhavande präst. Jag har varit inne på det där. Man kan skicka ett "digitalt brev" (inte att förväxla med det så kallade "e-mail" - eller?) och svar från en präst garanteras inom 24 timmar. Ingenting sparas, ingenting offentliggörs, allting är krypterat. Jag skrattar till. Samhället som fungerar så strukturerat och fantastiskt, som aldrig sviker - de lovar svar inom 24 timmar. Kan det privata också lova mig det, det privata som är det som faktiskt spelar roll? Kan den och den svara mig inom, säg 24 minuter? Kan det garanteras? Nej, bara detta stora övergripande anonymiserade - det kan minsann lova, det går runt med sin alltid lika ansvarsfulla ryggrad. Vi går förbi Bokhandeln röda stjärnan och den är stängd. "Det är kapitalistiskt att ha öppet", säger O. Jag skrattar.

Minns där jag och J irrade runt i krokarna kring Little Venice, när vi försökte komma över till andra sidan, upp mot Regents Park som skulle leda oss till Camden, och J blev stannad av en kvinna som ville rekrytera betalande kunder till kanalens upprustning och bevarandet av dess båtar. "The way I look at it, it is no different than paying your monthly membership at the gym." J säger att han tyvärr tyvärr tyvärr inte är intresserad just nu, "Partly because I think I pay enough in taxes every month." Jag står tomt bredvid och studerar honom interagera, charmas. Hastar själv bistert förbi UNHCR på mina egna gator veckan senare. Varje gång jag fimpar cigaretter i askfaten ovanpå papperskorgar tänker jag på dig nu, J, när vi fnissande promenerade sådär fort att vi nästan sprang, inte vågade kasta fimparna på gatan i det fina tomma Londonkvarteret, efter boten.

Sedan sitter vi på biblioteket, jag suger i mig dikter. Jag tänker på mitt liv med dig- allting är redan ordnat. Du jobbar långa dagar på regeringskansliet, i byggnaden bredvid den med beväpnade vakter, grinden som leder in till premiärministerns bostad. Många dagar är som den dagen som aldrig skulle ta slut - den när du tog med mig till en sådan otroligt vacker och välmående förort, när vi köade i solig blåst för att köpa glass (till dig) och en dricka (till mig) och sedan tittade på fotboll och när motståndarlaget gjorde för många mål tog vi en rökpaus och jag letade efter ordet "biased". Vi hittade det samtidigt. Vi sa det i mun på varandra. Jag har mycket tid att ägna åt mig själv, och det gör mig lugn och lycklig och det utvecklar mig. Jag klagar inte, och inte du heller. Jag är självständig och stark och vi behöver varandra på helt olika sätt - men det tar sig uttryck i samma form. Jag ger gärna upp mitt eget liv för dig, för mitt liv består av att vänta på det rätta tillfället, består av att se sådana här chanser och sedan ta dem utan att tänka efter före. Jag visar ingenting av det här, jag biter ihop. Står inte ut av att befinna mig i sammanhang där man lallar runt på måfå, vill leva efter den enkla devisen Work Hard Play Hard.

Första natten. Enda puben som inte stängd för kvällen i den stora världsstaden med ovanligt restriktiva öppettider är en nattklubb. Vakterna ser ut som vakter ser ut i alla filmer. Jag har en resväska med mig. "I can't stand on a dancefloor with a suitcase", säger jag och du skrattar. Taxin rusar fram, samma taxi med de smäktande kärleksballaderna - förstår chauffören att vi inte känner varandra? Har han skjutsat tusen människor tidigare, som inte heller kände varandra? Han bryr sig antagligen, med rätta, inte ett skvatt. När bilen hastar förbi en enorm, icke-deprimerande reklamskylt föreställandes en kvinna som öppnar läpparna och slickar sig om munnen för att ta ett bett på en glittrande pinnglass, spelar de "Holiday" med Madonna, och du säger "I love a bit of Kylie Minouge". Jag tänker efter noga och rättar dig sedan - du skrattar generat.

Hemma tänker jag förbjudna tankar som säkert är felaktiga i sin form, typ "Gud vad jag älskar patriarkatet" och sedan blir jag som vanligt utmattad av ordet. Lyssnar på Enrique Iglesias och känner för att ruska av mig ryggsäcken, hjula fram på fältet, få blodet att rusa till huvudet.

Jag frågar vilka poeter du gillar. Det känns romantiskt när jag ber om hjälp att hitta rätt hylla. De poeter du nämnt är de vars bokryggar ser riktigt trista ut, sådana jag själv aldrig hade kastat ett öga på. Men sedan skickar jag Simon Armitage till dig, och du skickat en dikt av honom tillbaka. Jag blir skrämd och lite kär och jag lyssnar på ljudfilen "You're beautiful" om och om igen när jag går och går och går. Ryggsäcken känns tung på fler sätt än rent fysiskt och jag sätter mig vid Skanskas byggnadsställning utanför Gamla Ullevi, tar ut den rosa diktboken och skickar en rolig rad till dig:

"You're beauitful because you sponsored a parrot at the zoo.

I am ugly because when I sigh it's like the slow collapse of a circus tent."

Jag vill vara din främling och jag vill att du ska vara min främling.

Om du visste vem jag var hade du blivit rädd för mig.