Sedan kommer den - ångesten. Jag står längst bak på vagnen efter jobbet och ser spåren försvinna under mig. Då slocknar en lampa i min hjärna. När jag kommer innanför dörren har jag tappat andan och kvider i telefonen till mamma. Hulkar, spottar, gråter, skriker. Jag ser det mörkna på fältet utanför mitt fönster och jag står inte ut med lägenheten och ensamheten. "Nu kommer det. Jag har väntat på det här." Hon låser in sig i ett vilorum på kursgården. När jag fått ur mig allting - kärleken, avundsjukan, förlusten, ledan, sorgen - så vrålar jag att jag behöver en kram. En halvtimme senare kastar min bror småsten på fönstret för att portkoden inte fungerar. Han kommer in och ger mig den där kramen och en flaska rödvin, han hoppade att gå på en fest. Några minuter tidigare öppnade jag en Roberto Bolano bok på måfå och läste:

"Av det som gått förlorat, som ohjälpligt gått förlorat, vill jag bara återfå möjligheten att kunna skriva varje dag, rader som kan gripa tag i mitt hår och lyfta mig när min kropp inte längre orkar."

Vi sitter i fåtöljerna och lyssnar inte på någon musik. Jag öser ur mig allting, mitt ego smörjs av min bror. Jag har starkaste jag-känslan, jag tar en förolämpning som en intressant beskrivning - nästan en komplimang, jag har självkännedom. Jag knarkar trygghetsmän för att jag inte behöver bli utmanad intellektuellt, jag är säker där. Jag vill irra runt i mitt eget kaos, och kunna vila ut hos en man som utåt är den starka, medan jag känner ett inre övertag. Killtyp: Vanlig Människa. Jag utsätter mig för livet, jag stretar på, jag upplever. Den avundsjuka jag känner för J, för hans liv, är för att jag upplever det som att mina egna resurser har sinat. Jag har spenderat den största delen av mitt liv tillfreds, inte avundats något. Plötsligt tappar jag allting, jag svävar tre meter ovan marken. Ensam i Spanien - det kommer kanske vara fruktansvärt - men vad är ett liv som bara innehåller känslorna "neutral" och  "glad"?

Sedan högerläser jag, sluddrar mer och mer. Jag ligger på sängen klockan 4 på morgonen och du underhåller mig så att jag plötsligt kvider av skratt istället. Du berättar anekdoter från jobb, raljerar så träffsäkert. Jamaicanen från London som bodde med sin familj under en järnvägsstation, som jobbade med att skjuta ner fåglar på landningsbanorna på Heathrow. Jag somnar, men när jag vaknar känner jag en stor ångest över just det - att behöva vara vaken.

Bakfull på rödvin och med en halv sobril i kroppen åker jag ut till havet. Jag tar båten till en ö, traskar på måfå. Då skriver J, frågar hur jag mår. Det är en lång historia, tänker jag - men jag mår bättre nu. Jag sitter på ett kafe vid båtkajen och bakom mig sitter två britter i 50-årsåldern. Jag dricker kaffe och sedan reser jag mig och går och går och går. Mamma ringer, hon undrar hur jag mår. Jag går avenyn fram, äter middag på McDonalds och glor tryggt på en TV där de visar hur hamburgarna förbereds i köket. Sedan går jag över Heden, tar ett kort på ett fotbollslag och skickar till J, "Girls playing football, pffft!"

Jag tänker på D ensam under påsken, hur jag inte reflekterade så mycket över det då. Jag tänker på honom ensam i Bahrain och jag tänker på hur han har mått, hur förstörd han har varit inifrån och ut. Jag känner en förnimmelse av det han gått igenom, att jag vidrör det nu - när jag suttit i lägenheten och nätt och jämt lyckats följa mammas metodiska instruktioner om att placera handen på magen och långsamt dra den upp mot hjärtat.

K som i Kärlek.